marianne höök

Blond gåtfull mörk

Journalisten Marianne Höök (1919-1970) var en superkändis i efterkrigstidens Sverige. Hon skrev i Veckojournalen, Svenska Dagbladet och senare i Aftonbladet. Hon verkade känna alla. Hon var både mondän och med tiden politiskt radikal. Nu har Annette Kullenberg, även hon journalist, och på den tiden en som umgicks med Marianne Höök skrivit en mycket personlig biografi om henne, med titeln ”Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet.”

Det här är inte en vanlig bok.

Anette Kullenbergs glöd och drift att utforska fenomenet Marianne Höök, går långt bortom vad som brukar rymmas innanför ett par bokpärmar.

VARFÖR!? skriver hon , sidorna igenom, från olika håll, men med samma kraft; varför kunde inte Marianne Höök lära sig att leva? Hur såg hennes barndom ut? Vad hade hon i sitt inre som skadat henne för livet, och som hon envist hemlighöll för alla?

Kullenberg funderar själv, hon intervjuar både bekanta till Höök och de två barn hon fick i sitt första äktenskap. Och det är inga vanliga intervjuer – mer som sessioner, terapi, ett försök att ändå komma åt, att nå myten, mamman, människan Marianne.

Kullenberg går bet. Formellt sett. Hemligheten består. Men det gör inget. Det är ändå oupphörligt rafflande att följa hennes nästan Höök-lika kåseriska stil genom de många turer, arbeten och män, som till sist blev ett alltför kort liv.

51 år blev hon bara, den undersköna, begåvade och ständigt sökande journalisten. Kvinnan som alltid levde över sina tillgångar, som kunde vara helt utan skrupler om det gällde något hon ville ha – lyx och flärd och erotiska erövringar. Som lät andras tankar bli till hennes egna, när det passade. En kvinna som aldrig blev nöjd, som fortsatte, som hon själv skrev i ett brev ”att springa runt i cirklar och leta efter sig själv”.  Som hade tänkta projekt hon aldrig fullföljde. Alltid omgiven av tidens tongivande personligheter; Ingmar Bergman, Harry Schein och Jörn Donner, Harriet Andersson , Tage Erlander och Olof Palme  - bostaden på Blockhusudden, möblerad med möbler från Svenskt tenn, ett ständigt pågående partytält. Som mamma var hon däremot en total och frånvarande katastrof.

Och jag är mycket förtjust i själva tonen i boken, i Kullenbergs personliga  ingång, som en som trott sig vara en vän till Höök, men egentligen aldrig kände henne. Allvaret och respekten som finns, trots den totala avklädnad objektet utsätts för. 

Men boken skulle behövt en redaktör – upprepeningarna blir lite många och långa, här och där – både inom och mellan kapitlen. Och att skribenten Höök inte ägnas så stort utrymme – det utgår jag ifrån helt enkelt är ett val från Kullenbergs sida, fast det blir lite märkligt. Det var ju trots allt skrivandet som gjorde henne känd. Eller?

Kanske bevisar boken motsatsen; att det var hon själv som var sitt främsta verk, den gåtfulla mörka personlighet, som hon själv regisserade fram till strålkastarljuset, uppklädd till tänderna, strålande i rollen som det blonda pennskaftet Höök. 

Anneli Dufva

anneli.dufva@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".