Poesi.

Peder Alexis Olssons debut

Vår tid innehåller en verklighet som låter sig missförstå i bägge ändar. Vi kan börja i den ända där människan blir föreställd som en maskin. Som kan åtgärdas rent praktiskt för att bli mer mänsk­lig, dvs. mer medial. Medicineras, inplastas, interneras, pottränas, plastikopereras, pier­cas, transplanteras, och sedan till sist, i poesin: ”Jag erhåller medlidande genom ett rör instuc­ket i halsen.”

När jag läser Peder Alexis Olssons första diktsamling ”Tändstickor” är det en tan­ke som ganska snart dyker. Tillsammans med ett namn, en föregångare: Erik Beckman. Erik Beckman, fast i instrumentalis. Erik Beckmans värld var möjligen lika för­­tvivlad, men ändå desperat i något andra former. Mer politisk, mindre instrumentell. Det poetiska upproret på den tiden var trots allt mera ”hambo” än den samplade nutiden. Precis som Beckman var en språksabotör, som lät orden avslöja sina bärare och inne­börder, men som ändå kunde fås att explodera och implodera mot någon sorts botten, till skill­nad från Peder Alexis Olssons tid, där allting konstrueras, rekonstrueras, dekonstrueras, och där bara de allra mest naiva och samtidigt materiellt durkdrivna, politiker och affärsmän, är beroende av en före­ställning om autenticitet. Alla andra lever sedan länge i fantasins misär. Det är en tid då det s.k. glappet mellan språk och värld, som redan på 80-talet var en gruvligt förenklad metafor för ett konstnärligt dilemma, inte ens lockar till skratt. I en lång inte-elegi inventerar poeten en tillvaro där själva språket i sitt envisa för­nekande och samtidigt utforskande och i sitt till synes oavbrutna och oavslutade harange­rande blir ett eget bygge av klaustrofobisk verklighet.

”Det är inte en sedan länge uppgiven förhoppning – inte marken – inte ett ödesmättat regn – inte en kalender – inte en eller flera termer att lossa eller att fästa – inte Edit – inte ett milligram mjöl – inte något offer – inte en kant – inte ett lysande ljus – inte ett klarvaket spädbarn – inte en dövstum analfabet – inte kamouflage – inte analoga monologer…”

Det andra missförståndet av verkligheten är det poetiska:

”Hon trodde att regnet var ett komplicerat musikinstrument”

Göran Sommardal

goran.sommardal@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".