1 av 2
Hans Hammarskiöld: Ernst-Hugo Järegård, skådespelare. (1963).
2 av 2
Hans Hammarskiöld, Självporträtt (1956/1995) Idag öppnar Nationalmuseum utställningen "Hans Hammarskiöld. Profiler" .
Foto

Kamerans gentleman

Sedan 1950-talet är Hans Hammarskiöld en av våra mest kända fotografer. Tillsammans med bland andra Rune Hassner och Georg Oddner ingick han i gruppen Tio Fotografer som länge dominerade svenskt foto. Nu har det kommit två fotoböcker, en om Tio Fotografer och en om Hans Hammarskiöld.

Fotografier ses av många, men vem minns fotografen? I en tidningsbild är motivet viktigare än vem som tagit bilden. Så har det varit sedan dagstidningarna slog igenom och inte mycket har ändrats trots att fotografiska bilder numera är samlarobjekt. Boken Svart på vitt om Tio fotografer av Per Lindström försöker råda bot denna fotokonstens speciella historielöshet. Lindström går igenom det berömda fotokollektivets verk och liv, det är grundligt men samtidigt en smula ytligt eftersom författaren blandar stort och smått, viktigt och trivia.
  Men invändningarna tystnar när blicken far över bilderna. Medlemmarna i Tio Fotografer var märkfärdigt bra, stundtals smått geniala även om värderingar ändras med tiden. Rune Hassners bilder från Tredje världen har man sett för många gånger i andras tappning. Sven Gillsäters naturbilder fascinerar inte som en gång, när TV sätter minikameror direkt på djuren. Istället har annat blivit desto märkligare. Tore Johnsons bilder från 50-talets Paris är lika bra som de tidens största franska och amerikanska fotografer skapade. Han hörde till de humanistiska fotografernas skola men hade ett större allvar, en pessimism som lyser igenom t ex i bilden av en regnig dörr bakom vilken världen inte syns. Lennart Ohlsons foto-grafik med märkliga brospann som tycks leda till en annan verklighet tål att ses igen och igen. Georg Oddners intuitiva koncentration är magisk.
  Under åratal skapade Tio Fotografer bilder i världsklass. Gruppens kanske mest framgångsrike medlem är Hans Hammarskiöld som denna vinter också ägnas en egen bok. Kurt Mälarstedt har i Foto Hammarskiöld - Tiden och ljuset skrivit en kanske alltför inkännande text, som i sin artighet blir undflyende. Hans Hammarskiöld är definitivt en mästerlig fotograf - men vari består mästerverket? Hur skapas bilderna? Mälarstedt talar om Hammarskiölds elegans. Visst är linjespeletet beundransvärt, t ex i bilden av den lilla flickan där hästsvansen och magen formar två konturer som skissade av Matisse.  Visst finns där värme i 40-talets bilder från London men allra märkligast är porträtten. Hammarskiöld tillbringar inte veckor med dem han ska porträttera, talar inte alltid med dem. Likt kommissarie Maigret tycks han ögonblicken förstå vem som står framför honom. Porträtten är lite kyliga, i flera bemärkelser tagna med distans, ibland sammanfattande en karaktär eller ett livsverk i en rörelse eller en skugga. Hammarskiöld är en kamerans gentleman, artig, iakttagande, omöjlig att lura och avslöjande mitt i diskretionen. Känner man igen de avbildade ger bilderna kunskap om deras verk. Känner man inte igen dem blir man nyfiken. Här finns samma direkthet som i 1660-talets nederländska porträttmåleri. Och samma mysterium. En slags respekt för modellens integritet. I samtalen med Mälarstedt är Hammarskiöld själv lika artigt hemlighetsfull. Lyckligtvis. Han behövs i en tid när bilderna skriker.

                                                         Mikael Timm
                                                    mikael.timm@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".