1 av 2
Liza Marklund. Foto: Scanpix
2 av 2
Monica Antonsson. Foto: Scanpix

Drömlik debatt om Liza Marklund

Debattens vågor går för tillfället höga kring Liza Marklunds båda bästsäljande böcker ”Gömda” och ”Asyl”.

Anledningen är journalisten Monica Antonssons nya bok ”Mia och sanningen om Gömda” som hävdar att mycket i Marklunds berättelser om en jagad och misshandlad kvinnas livsresa - marknadsförd som en sann historia - är ett falsarium och ren dikt. Det är framförallt på nätet diskussionen rasar och flera debattforum har fått stänga ner pga personangrepp och upprörda känslor från både fans och kritiker till Marklund.

Idag bemöter Marklund själv det angrepp tre manliga journalister gjorde mot henne på samma sida i förrgår.

Och igår höll Tidskriften Neo ett seminarium kring detta – utan Liza Marklund men med flera representanter för stora gammelmedier - som det nu kallas - som Aftonbladet och TV4, Monica Antonsson själv och Elisabeth Hermon som hängdes ut som bedragerska i en artikelserie av Marklund i Expressen 1992. Temat på diskussionen skulle vara Mediemakt, men vår reporter Jenny Teleman fick följa en drömlik lek med sanningen.  

Dramadokumentär, byggt på en sann historia, inspirerad av verkliga händelser. Det är verkligen inga glasklara begrepp. Dessutom saknas helt och hållet en klassens ordningsman som håller reda på definitionerna. Lite vad som helst kan vara dokumentärt, eller melodram i en bok med en sådan underrubrik.

Det gällde även tidskriften Neos välbesökta debatt som borde hetat ”vad pysslar Liza Marklund egentligen med?” men hade rubriken ”mediemakt.”

Den blev också en helt egen förunderligt underhållande blandgenre. Ett rättegångsdrama mest, mot en icke närvarande Marklund, journalist och författare i tveksam blandning, där alla: publik, mediefolk, vanligt folk och panel glatt turades om mellan rollerna som åklagare, advokat och anklagad. Aftonbladet kom i bråk med TV4 om vem som gjort sämst research. En förvirrad jurist i publiken kom ur spår i frågan varför de som ser sig som Marklundoffer inte får rättshjälp betald av staten, tills TV4-reportern helt stal scenen genom att bara ropa rakt ut:

- Jag skäms!

Det gjorde hon för att hon inte recenserat Elisabeth Hermons bok Vingklippt, om hur det är att få livet förstört av Marklunds usla journalistik.

En smula dunkelt var alltihop, men en sak framstår som alltmer uppenbar: Liza Marklund verkar plötsligt ha förvandlat hela sig till en dramadokumentär, löst byggd på sanningen - eller en sagohäxa, hemlighetsfull, dyrkad, fruktad, gömd i skuggorna. Det kommer att räcka som följetong länge.

Och sanningen? Tja, sa Monica Antonsson och log. Den kan alltid fördjupas och breddas.

Jenny Teleman

jenny.teleman@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".