Olle Ljungström. Foto: Scanpix
FILM

Närgånget om en undflyende Olle Ljungström

Bli vuxen, mätt och nöjd, det är frågan om den gamle postpunkaren med den karaktäristiska ljusa rösten Olle Ljungström vill bli det, om man ska döma av Jacob Frösséns dokumentär ”En film om Olle Ljungström” som har svensk biopremiär idag. Den har entimmesformat och kommer också så småningom att sändas i TV.

Filmen är resultatet av en nästan treårig holmgång, där filmaren Frössén med en enveten energi följt den ibland gäckande popveteranen Ljungström under hans allt krokigare levnad. Olle Ljungström är en man som levt hårt sen debuten med Reeperbahn i början av 80-talet, det försöker han inte dölja, och vid 45 års ålder dras han nu med rätt svåra sjukdomssymptom efter att ha prövat på det mesta.

I filmen berättar hans mamma hur Olle som liten alltid var den som påträffades högst upp i trädet eller längst ut på isen, och så har det fortsatt, längst fram på scenen och längst ner i skiten. Det framgår tydligt, även om filmen på något sätt består av toppen på ett isberg, eftersom det är Olle Ljungström själv som berättar, en man som är omvittnat mjuk och snäll, men undflyende, och man kan väl bara ana av dom något slitna bortförklaringarna hur många han gjort besviken. Nå, en strimma av hopp känns i alla fall i slutet. Han får sitt egna hus efter fem månaders rehabilitering, och visst, det kommer knappast att gå rakt framåt igen, men, ja, kanske ändå…

Karsten Thurfjell

karsten.thurfjell@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".