1 av 2
Josefine Mattson som Jenna
2 av 2
Annika Hallin och Josefine Mattson
Film

Stark men stereotyp fjortisångest

2003 fick Johanna Thydell Augustpriset för sin ungdomsroman ”I taket lyser stjärnorna”, en bok som också blivit mycket läst och omtyckt. Nu kommer filmen med samma namn, baserad på Thydells bok. Linn Gottfridsson och Lisa Siwe står för manus och regi, premiär i morgon fredag.

Att vara fjorton år i en välgjord svensk ungdomsfilm verkar vara att leva i ett demokratiskt ödeland. Utlämnad åt föräldrar av vilken sort som helst, helt beroende av deras mer eller mindre absurda vuxenliv. Samtidigt krävd på självständighet och ansvarstagande. Skolan är en stridsplats av positionering, svek, utmattning, skuld och ständiga idiotiska test av lojalitet och pseudomod.
  Om dessutom mormor är fläng i huvudet, far aldrig har funnits, brösten vägrar växa och mamma har cancer. Då är det inte mycket struktur att klänga sig fast i.   Sådan tillvaron för Jenna, flickan som försöker bli vuxen i skuggan av döden. Och Gottfridsson och Siwes film är också lämpligt grå och obarmhärtig. Mormors lägenhet de tvingas flytta till är dammig och sur, mamma spelad av Annika Hallin ser så hjälplöst cancersjuk ut att man förtsår precis varför hennes dotter inte hälsar när de möts på gatan. Ljuset är hårt, rynkorna djupa, och magistern som talar om kärlekens kraft är just så maläten och till ingen nytta som en svenska magister är för en fjortis på randen till avgrunden.
  Skräcken över att förlora sin mamma får vara just det: skräckfylld, ödslig, övergiven. Men det är någonting med det instrumentella i Jannas förvandling från snetandat barn till ölhävande tonåring som är lite för uppenbart. Hennes nya kompis blir vackra Ullis, där rätt läppglans och cool attitud döljer en rar flicka med alkholiserad mamma och förlupen far. Och allt de två hittar på - småsnatterier, fnissig glasögonprovning, sex - gör de som en reaktion på att de är ungdomar med hemska problem hemma, och sådär är det helt naturligt att ungdomar med hemska problem gör.
  Men om detta är temat, tänker jag, vore det kul att någon gång träffa en svensk tonåring på film som inte reagerar just så på kris. En av dem som gömmer sig på sitt rum och matar fiskarna, blir hyperduktiga i skolan eller börjar träna friidrott maniskt.
  Men det som bosätter sig i magen efter den här verkligen äkta hjärtskärande historien om den stora förlusten, är, förutom den där hopplösa förtvivlade irritationen mellan mamma, barn och mormor, den rent filmiska ödsligheten.
  Det är verkligen långt mellan värmepunkterna, kallt på den offentliga toaletten och svart i baren där de för stora vuxendrinkarna inte hjälper stort. Och när varmt ljus och färg till slut används är det när mamma faktiskt äntligen dött.

                                                       Jenny Teleman
                                                  jenny.teleman@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".