Tillplattad återförening mellan Winslet och diCaprio

1961 debuterade den amerikanske författaren Richard Yates med romanen Revolutionary Road - som fick ett strålande mottagande, sedan glömdes bort och återupptäcktes, och idag ses om en amerikansk klassiker. Och nu faller ytterligare ljus över boken i och med att filmen är här. Regissör till Revolutionary Road är Sam Mendes, och huvudrollerna ser vi det lika klassiska kärleksparet på duken, Kate Winslet och Leonardo diCaprio. Året är 1955, platsen är Connecticut.

Sam Mendes fick en del att leva upp till efter succédebuten American Beauty och åsikterna går väl isär om han gjort det, men nu har han laddat om med en älskad roman som ammunition och med Titanicparet Winslet och diCaprio återförenat. De spelar de gifta paret Frank och April Wheeler, och de är speciella. De är liksom större än förorten de bor i och har ett annat djup än de medelmåttiga och medelklassiga människorna i husen intill. Det är iallafall så de ser sig själv, eller såg sig själva, för självbilden börjar krackelera.

Och vad såg egentligen April i den valpige Frank från början undrar vi? Vad är det som gör henne till en så plåga att leva med? Och vad tycker de egentligen om sina barn?

Det är inget filmen ger några entydiga svar på, och det är väldigt bra, för är det något som utmärker självbedrägeriet så är väl att det att det är just bedrägligt, och Winslet och diCaprio behåller nånting inom sig, nåt för oss att grunna. Därför är det synd att Mendes skildrar paret omgivning mer endimensionellt, 50-talet är uppenbarligen helvetet på jorden, grannfrun är metalliskt enfaldig och Kathy Bates oavbrutet pladdrande fastighetsmäklare är en nött kliché. Birollerna plattar ut filmen - med det finns ett lysande undantag: Oscarsnominerade Michael Shannon, som spelar fastigsmäklarens son, den galne matematikern John. Hans mamma tycker att han borde umgås med The Wheelers och John blir också eld och lågor över Frank och Apriles idé att flytta till Paris och vända hela det jävla jävelsamhället ryggen och de stärks iallafall i stunden, av att dåren var den som såg deras storhet. Men i själva verket är förstås Parisplanerna själva spiken i den kista som paret snickrat åt sitt äktenskap.

Sam Mendes filmatisering av Yates roman är dialogtrogen, vilket givit en film med bett i replikföringen mellan Frank och April, men Mendes har inte tillfört mycket eget till berättelsen. Tvärtom går både romanens infernaliska humor och tyngden till stor del förlorad i den här väl torra och välklädda tolkingen. Och det känns lite märkligt att Sam Mendes första övning på temat undergång i förorten, American Beauty egentligen är bättre filmatisering av Richard Yates Revolutionary Road än filmen med samma namn.

Måns Hirschfeldt

mans.hirschfeldt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".