Lolo Elwin, Emil Almén och Julia Marko-Nord i "Knutby". Foto: Mats Bäcker
Teater

Knutby som musikal

Det är fem år sen nu, som det lilla uppländska samhället Knutby blev en riksangelägenhet, när ett chockerande morddrama med hjärtvätt, sex och Jesus som huvudingredienser rullades upp i medierna.
  Det räckte till många löpsedlar, men så småningom svalnade intresset, som alltid. Men nu är Knutby tillbaka - i konsten. I fredags hade Karin Swärds dramadokumentär Knutby - vägen hem premiär, i lördags Malin Lagerlöfs pjäs Knutby på Uppsala Stadsteater.

Okej, nu riskerar ja att få äta upp det jag sa så sent som i fredags, efter att ha varit och sett filmen Karin Swärds, Knutby-vägen hem.
  Nämligen att inget nytt och inget gott kommer ur att ge drottning Tirsa ljus på sig igen. Det som blev Åsa Waldaus smeknamn, den karismatiska pastorn i filadelfia församlingen i Knutby.
  Men nu är det ju så att i händerna på rätt uttolkare kan vilken historia och vilken figur som helst bli intressant, en sanning i evighet amen. Och på Uppsala Stadsteater har Knutbymysteriet funnit sådana i uttydare i Malin Lagerlöf och regissör Eva Dahlman, som nästan valt den vanvördiga vägen ”Knutby the musical!”
  För det är tillsammanslovsången, detta heta, smittande, sugande verktyg för artficiel glädje, den där tättslutande, syrebefriade gemenskapen som pjäsen vill syssla med. Inte mordet.
  Och på scenens jättelika och ändå trånga solgula kors med himmelsblå kanter, fogas viktiga legobitar in i människorna, sånt man hört men kanske glömt blir teaterdialog och dramatik. Som hur såg det ut i församlingen innan Åsa, sparkad ungdomsledare och andlig vildvittra dök upp? Jo, av ungefär trettio stycken hederliga gamlingar som, som de säger ”tvättade sina bilar och skottade sin snö”, och halvsov sig igenom en vänlig gammal exalkis gnetiga predikningar om nåden. Klart hon slag an.
  Julia Marko Nords Sara Svensson påminner stilla om ett hennes mamma dog när Sara var tolv. De sparsamma förhörscenerna på film, de tar upp inköpslistorna som visar hur stora mängder alkohol och pornografi som konsumerades i pastor Helges villa.
  Och hela tiden viktas den instängda osäkra, uppsvettade församlingsmiljön mot biroller som andas förnuft och vardag. En förtvivlad pappa som förlorat sin dotter dit in. En sur tonåring som lipar inombords åt Kristi brud när hans musiksmak avfärdats som djävulens.
  Men sovrumsförtrycket av Sara, brutalt återgivet i en lång grym nakenscen, är en tröttsam plump. Varför kan inte lika gärna den briljante Emil Almén som Helge visa upp sin vita kropp inför hela publiken? Varför är det hennes skinkor vi ska se när det är hans pervesion och hybris som är huvudtema? Det kan man undra om denna annars fina pjäs.

                                                            Jenny Teleman
                                                       jenny.teleman@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista