Lyrik

Elise Ingvarsson prövar sina roller

Elise Ingvarsson, född 1979, kammade hem Katapultpriset 2005 för bästa skönlitterära debut med diktsamlingen ”Beror skrymmande på”. Nu är hennes andra bok här: ”Ett förslag”.

Mellan 1887 och 1918 levde en poet – en litterär storasyster till Elise Ingvarsson. Harriet Löwenhjelm var också hon intill döden trött. ”ganska trött,/mycket trött,/sjuk och trött och ledsen”.
  Precis som Harriet prövar Elise olika stilideal och roller. För att till sist lessna på spelet och låta ett enkelt jag tala. Enkelt förresten. Ingenting är enkelt för Elise Ingvarsson. Ingenting självklart. En cigg och en Gud och så tar vi allt från början: Vem har bestämt vilka ord som ska ha stor bokstav? Som det står: ”Efter alla/ordens Regler kommer/Jag”.
  Hennes lyrik blir tvungen att försöka diktera sina egna regler, för att komma fram till detta Jag. Komma fram till vad jaget vill med versaler och allt annat. Det är mycket som vilar tungt på detta skrivande. Det är i dikten och ingen annanstans hon skriver kontrakt med livet: ”Jag förbinder mig Härmed att Leva Här/ Det finns ingen Garanti i År”.
  Självkritiken är hård. Elise Ingvarsson släpper sällan den mördande blicken på andra och sig själv. Det är ingen mild och god poet som går runt och försöker skriva. Jämför jag med Martina Lowdens bok Allt, så finns här samma humor med teorierna i svang – ” Abjektion betyder Hår ska inte finnas i munnen” – samma vilsna, ensamma promenader, något stort har tagit slut, det är verkligen slut. Samma heta försök att hitta hem genom att skriva, författandet måste vara mitt, vad annars?
  Vad jag saknar är något som Elise Ingvarsson själv är den första att peka ut. Frigörelse. ”Jag Härmar/ Alla andra” skriver hon på ett ställe. På slutet tackas bland andra poeten Fredrik Nyberg. Är det inte lite väl mycket Fredrik Nyberg över Elise Ingvarssons egen poesi?
  Med fingertoppskänsla för tidens svenska konventioner, sorterar hon orden till det vi brukar kalla  ”egensinnig” dikt. Men hur ser hennes eget sinnes dikt ut? Den skymtar vi bara, i detta försök. Nog var det när Harriet Löwenhjelm slutade härma, släppte distansen, som hon började tala till oss genom tid, rum. Genom kläder, invändningar och hud.

                                               Marie Lundström
                                             marie.lundstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista