Rolig men beräknande Stefansson

”Sommarljus och sen kommer natten” heter den isländske författaren Jon Kalman Stefanssons genombrottsroman som gav honom det stora isländska litteraturpriset 2005, den nominerades också till Nordiska rådets pris och kom i helgen ut på svenska i översättning av John Swedenmark. Handlingen rör sig runt människorna i en liten by på isländska västkusten. 

Jon Kalman Stefansson är en författare som enligt bokomslagsfliken står inför sitt internationella genombrott, (egentligen inte med den här boken utan med sin senaste ”Himmel och helvete”, som kommer på svenska nästa år.) Har man månne en spåkula, eller är det ett hopp om en självuppfyllande profetia? Samtidigt förstår man vad som menas efter att ha läst ”Sommarljus och sen så kommer natten” – Stefansson skriver utifrån det lilla och provinsiella men pekar mot det stora och universella, han skriver i en mening en kollektivroman men knappast en polyfon – mångröstad sådan, det är ändå en berättare som likt Gud Fader håller i tyglarna. Han skriver roligt och uttrycksfullt men aldrig obegripligt. ”Ja världen rister men vi håller oss fast i köksbordet” kan det heta. 

Den som här anar en kritisk underton har alldeles rätt, för det är någonting med den här bokens, ja, älskansvärdhet som för mig känns aningens kokett och nästan lite beräknande. Det är som om en viss typ av människor, företrädesvis folk på landsbygden bara måste skildras på det här lite ömt överseende viset i litteraturen. I en svartsynt subgenre är dom läskiga, inskränkta och religiösa, men i böcker som blir så där älskade är de alltid så här livfulla, luktar svett och förundras på sitt naiva vis över livet och kärleken.

Skildringen av denna lilla by på Islands västkust, som inte ens har en egen kyrka men en konsumentförening, där en karriärsnubbe med landrover och snygg fru plötsligt blir astronom, där det spökar på lagren, där det festas, sups och bedrivs otukt med samma varma själ, där man hänger sig, eller försvinner och kommer tillbaka, där allt sker på det här på en gång pittoreska och förment betydelsebärande viset – den skildringen känns på nåt konstigt sätt bekant. Alla dessa tokroliga typer i sina små tokroliga byar världen runt – där har vi det, det internationella genombrottet!

Men på andra sidan – den som inte blir tagen av den trevande kärleken mellan ensambonden Benedikt och sjuksköterskan Turid har antagligen ett hjärta av titan, där får Stefansson till det med sina förförelsekonster, som när Benedikt fantiserar om ett möte hellre ute än inomhus för ”om allt går på tok kan man ta stöd mot en stängselstolpe”.

Så – jo lite förförd blir jag, men det betyder inte att jag ger mig.

 Maria Edström  

     maria.edstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".