Filmens David Frost, Michael Sheen med verklighetens. AP Photo Dave Alocca Starpix

Frost/Nixon fascinerande samtidshistoria

1977 satt mer än 45 miljoner människor såg den brittiske TV-mannen David Frosts intervjuer med Richard Nixon, som tvingats avgå som amerikansk president efter Watergateskandalen. Det vara fyra kvällar på raken som skapade både TV-historia och som blev en politisk sensation. Och om detta har regissören Ron Howard gjort filmen Frost/Nixon som har premiär i idag. I huvudrollerna som de två kombattanterna ser vi Frank Langella och Michael Sheen och Måns Hirschfeldt har sett filmen.

Kontrasterna kunde knappast vara större mellan Frank Langellas tunge, store amerikanske Nixon, och Michael Sheens mycket brittiske David Frost, pratshowvärd i fjäderviktsklassen.

Nixons sammansvurna ser intervjuerna som en chans att med Frost som nyttig idiot ställa saker och ting till rätta, medan Frost ser scoopet. Men hans researchteam ligger på för Nixon inte ska komma undan. Länge ser dock inspelning ut att gå Nixons väg, på första frågan pratar han i 28 minuter. Och Frosts ständiga Jokerleende stelnar alltmer i grimas.

Ron Howards films är från första stund en trollbindade skådespelarlektion och politisk underhållning fullt i klass med Vita Huset. Den är också historiskt oehört intressant, men det är ingen dokumentär, utan en dramatisering av hur det kan ha gått till. Manusförfattaren Peter Morgan har ju i tidigare filmer som The Queen och The last King Scotland visat usin förmåga att dikta trovärdigt om verklighetens kungliga och politiska högdjur.

Och hans Nixon är människa med som saknar förmågan att behaga, trots potentiell charm är han i grund och botten en enstöring. Frank Langhella spelar Nixon inifrån benmärgen och ut, bara hur han långsamt rör sig är fysisk upplevelse också i biofåtöljen.

Frost däremot behagar, Michael Sheen, som vi sett som Tony Blair i The Queen, pratar en drypande ginochtonicnengelska och har ständiga nya glänsande skjortor. Han är ambitiös och ärelysten och filmen gör det modiga valet att låta honom förbli relativ ytlig, han genomgår aldrig nån dramaturgiskt eller politisk korrekt förvandling. Ofta han står ofta stum inför den verbale Nixon, generad och bortkommen när kameran inte är på. För den punchline som en sämre manusförfattare inte hade kunnat låta bli, den kommer aldrig.

Men som dom säger om honom - han kunde mer om TV än nån anade - och filmen berättar också en mediets historia, om det oerhörda genomslaget i ett enstaka intervjusvar. Och om vikten av att vara likeable, och inte som Nixon bli svettig på överläppen.

 Måns Hirschfeldt

mans.hirschfeldt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista