Jörgen Gassilewski. Foto Henrik Montgomery Scanpix

Gassilewskis kärleksdikter helt egna

Författaren Jörgen Gassilewski är en bekant röst för trogna P1-lyssnare han är poet, romanförfattare och bildkonstnär. Han debuterade som poet 1987 med ”Du”, för sin förra bok romanen ”Göteborgskravallerna” blev han Augustnominerad.

Kulturnytt  gav hans nya diktsamling till Per Engström boken heter ”Kärleksdikter”

Är inte detta en av de mest anspråkstyngda titlar man kan tänka sig? Jo, det är det. Hur skall det gå, undrar man är man fått boken i sin hand. Den har ett sirligt omslag, ryggtexten ligger i en svart platta, och någonting får mig att tänka på presentböcker, aforismsamlingar, samlade kloka ord. Men omslagets ornamentik skall visa sig stå i bjärt kontrast till innehållets struktur. Redan på detta sätt har alltså Gassilewski sagt någonting om kärleken. Jag tror det i alla fall. Man måste ta ambitionen på allvar. Samlingen är strängt formbunden; en identiskt stor diktruta uppe i vänstra hörnet de första 50 sidorna. Nedtill löper en remsa fragment, ekon, eftersläpningar. Det följer ett antal sidor exploderad text, och därefter är textrutan på de återstående sidorna förskjuten till en centrerad plats. Det finns en viktig sak som kommer för mig när jag läser boken, och det är ordet associationsfrihet. Man kommer inte att tänka på någonting annat. Att göra jämförelser med annan litteratur skulle bara kännas krystat. Och det är mycket sympatiskt med författarskap som utan ängslan följer och fullföljer sin linje och idé. I det här fallet, samlingen ”Kärleksdikter”, får man onekligen en stark känsla av övergripande idé. Men man bör nog inte vara alltför tvärsäker; jag misstänker nämligen att Gassilewski arbetar med flera, varandra befruktande, övergripande idéer. Innehållsliga såväl som formella. När man läst ett antal dikter med samma uppbyggnad så är förvisso viss formalia etablerad för minimalism, men… Jag vill gärna citera en dikt i sin helhet: ”Jag älskar dig. Måste få gråta, få skrika, få se dig. Så kom man då äntligen hem. Jag kände dina varma läppar tätt intill mina. Jag hatar dig. Du kan göra din egen frukost. Du verkar inte bry dig. Det är som om du inte längre ser mig. Det kan ingen ändra verkar det som. Jag älskar dig.”  Kanske EN läsning av boken skulle kunna vara grafisk. Gassilewski åstadkommer en utsaga om kärleken genom själva presentationen, från omslaget via det svarta försättsbladet och ut i samma ornamentik genom samma svarta blad längst bak i boken. Hand i hand med det grafiska kan man också betona rytmen. Som ett mantra upprepas samma fraser, som besvärjelser dröjer sig andra kvar. Och när jag föreslagit dessa läsningar så återstår ju också varje enskild diktruta. I små dramatiska scener väller där fram en flod av patetiska gester; hat, ömhet, men också humor. Precis som i kärleken.

Per Engström

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".