Position of Elsewhere Foto: Urban Jörén
Cullbergbaletten

Lyckat möte mellan dans och ljus

Cullbergbalettens konstnärlige ledare de senaste fem åren har hetat Johan Inger. Det har varit fem år präglade av omdaning och nytänkande med nya dansare och en ny repertoar och han tar nu avsked med helaftonsföreställningen Position of Elsewhere. Inger arbetar åter igen med ljusdesignern Jens Sethzman och kompositören Jean-Louis Hutha. Och på scenen är det 12 dansare. Cecilia Blomberg såg premiären på Dansens Hus i Stockholm i lördags.

Position of elsewhere handlar väldigt mycket om ett möte mellan en egensinnig ljussättare, Jens Sethzman, som skapat en ljusskulptur som tar stor plats på scenen. Och en koreograf, Johan Inger, som jag tycker har fått bitarna att verkligen falla på plats den här gången. Mycket känner jag igen, men strukturen är tydligare. Det är nästan som akter som osynligt avlöser varandra.

Det börjar stillsamt. Dansarna i gråbruna kläder har fått sockor på fötterna som gör att de halkar till lite fumligt ibland. Det följs av ett avsnitt med energi och utlevelse där de istället får lysa med sina tekniska briljans.

Därefter en hel del lekfullhet. Som i en lång duett där den sammanbindande länken är en kyss. Precis som i Munchs kända målning Kyssen är munnarna hela tiden sammansmälta hur de de två dansarna än snurrar runt, över och under varandra.

Och så är det då den här ljusskulpturen byggd av sex aluminumcirklar. Den största fem meter i diameter. Det ser nästan ut som kullager placerade i varandra. Och allt upphängt i tre rejäla vajrar så att ringarna kan höjas och sänkas och till och med vridas så att de kommer i ofas och ser ut som en spiral. Eller elektroners bana runt en atom . Planetbanor i rymden.

Ett tag undrar jag om skulpturen stjäl för mycket av uppmärksamheten. Eftersom den är så vacker och majestätisk med sin blanka utsida och inbyggda lampor som skiftar från varmt rött till kallt blått. Ringarna som också indirekt bidrar till ett spännande skuggspel på väggar och golv.

Men Jens Sethzmans skulptur fungerar faktiskt snarast som en medaktör. Ett eget väsen. Som blir lite skev ibland. Precis som en del av de scener Johan Inger fogat in i sin berättelse,

Som när dansarna rusar fram och tillbaka över scenen i högt tempo. Försöker få ordning på kostymen mitt i farten, Men där någon har glömt byxorna. En annan kavajen. En tredje skjortan. Tills allt så småningom fallit på plats igen och de står där som en anonym tyst kollektiv utspridd massa över golvet samtidigt som ringarna ovanför stillsamt ordnar in sig i varandra igen.

                                                      Cecilia Blomberg
                                                cecilia.blomberg@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".