Kulturutredningens slutbetänkande publiceras i tre böcker som omfattar cirka 900 sidor FOTO: Lars Pehrson/Scanpix
Kulturpolitik

Utövarna och publiken alltför osynliga i byråkratisk Kulturutredning

Igår kl. 10 överlämnade kulturutredningens ordförande Eva Swartz Grimaldi en 900-sidig lunta till kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth. Många av förändringarna som utredningen föreslår ligger inom förvaltningsområdet - hur pengarna fördelas och vem som gör det. Medan målen, vad man vill med kulturpolitiken, inte får en lika framträdande plats. Och Kulturnytts Göran Sommardal menar att utredningen förbigått både en och två remissinstanser.

Den egentliga kulturpolitiken får med nödvändighet i första hand konsekvenser på två sätt. Den bestämmer hur många teatrar, konsertsalar, bibliotek, kulturhus, konsthallar m.m. som ska bekostas med offentliga medel och vara tillgängliga för alla. Men den bestämmer också hur alla de konstnär­liga utövare som ska fylla dessa lokaler med musik, litteratur, konst, dans, teater och andra kul­tursakare – hur de ska utbildas, anställas, avlönas och överleva. Och på ett tredje vis är kulturpolitiken vägledande för hur dessa båda första verksamheter ska samverka med andra sociala och ekonomiska aktiviteter och med politik på andra områden.

Man kunde också säga att kulturen utspelas mellan publiken och kulturutövarna. Men när man i kulturutredningen talar om tunga instanser, när vi i medierna intervjuar tunga företrädare för kulturen, då är det inte med en i salongen eller en läsare eller en dansteater-besökare vi talar med. Och lika lite gäller det att låta kulturens tungviktare att få komma till tals, nämligen sådana som Ann Jäderlund, Göran Sonnevi, Kerstin Ekman, Lotta Lotass, Hans Gunnarsson, Katarina Frostenson eller Ruben Östlund, Jan Troell, Ella Lemhagen, Lukas Moodysson, Malin Lagerlöf eller Lena Cronqvist, Eva Löfdahl, Jan Håfström, Karin Mamma An­dersson eller Lena Endre, Krister Henriksson, Stefan Larsson, Sara Stridsberg – dvs. så­dana som för mig är tungviktarna inom kulturen. De som får framföra sin åsikter är av inne­hålls­förteckningen i Kulturutredningen att döma i allt överskuggande grad direktörer och departementsråd, som utredare och som experter. På kultur? Ja, kanske på ett övergrip­ande plan, men framförallt på utredning. Och i slutändan, fast det är mer tveksamt, på det gungfly som härbärgerar tidens management-kultur. Det är sant att Utredningen haft många samråd, men ur dessa samråd har man, så lång jag hunnit läsa och bläddra, inte infogat ett enda publik- eller kulturutövareperspektiv. Utom, förstås, det gamla vanliga: att allting ska bli bättre för alla, bara vi – tunga företrädare för kulturbyrå­kratin – får vår vilja igenom.  

Självklart är det politikerna och i sista hand riksdagsmajoriteten som fattar be­slut om Sveriges kulturpolitik. Vi är ju en demokrati, men utan att direkt vända sig till de direkt berörda och ta del av deras erfarenheter – publikens och kulturkonsumenternas såväl som kulturskaparnas – och i den blinda tron att organisatorisk centralisering löser alla prob­lem, så fattar denna majoritet tomhuvade beslut. När man inte helt enkelt trollar bort kulturens hårda villkor i en alltmer kommersialiserad och konsumistisk verklighet genom att bara vända på kuttingen och tala om att befrämja utvecklingen av en sådan värld. Som om den enda konflikt som existerar inom den svenska kulturen vore mellan det goda och det bästa.

Göran Sommardal
goran.sommardal@sr.se

Bidra gärna med din åsikt. Kommentarsfunktionen är som regel öppen vardagar under kontorstid (9-17).

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".