Marie Darrieussecq FOTO: H.Bamberger/Opale
Litteratur

Envetet trovärdig Marie Darrieussecq

Den franska författaren Marie Darrieussecq debuterade, och fick ett riktigt genombrott, med romanen Suggestioner som kom ut i Sverige 1997. Efter det har vi också kunnat läsa Fantomer, Babyn och White. Och idag kommer Tom är död (översättning: Kristina Ekelund), som gavs ut på franska 2007. Tom är död handlar om en mor vars son har dött. Pojken var bara fyra och ett halvt när det hände, men i romanens nu har tio år passerat sedan dess.

Kan man skriva om vad som helst? Det var egentligen vad den franska debatten handlade om när den här romanen kom ut. En annan kvinnlig författare, som skrivit om sin egen sons död, hävdade att Darrieusecq, som själv inte upplevt förlusten av ett barn, inte hade någon rätt till ämnet. Psykologisk stöld - kan man tala om det?
   Naturligtvis inte, menar de flesta som försvarar litteraturen och fiktionen. Men visst lyckades debatten hamna helt rätt i den principdiskussion om auto-fiktion som ju pågått under de senaste åren, där det bland annat handlat om författarens ansvar och skyldigheter - både mot verkligheten och läsarna.

Säga vad man vill om Marie Darrieussecq, men hon har flera gånger lyckats hamna helt rätt med sina böcker. Om man med ”rätt” menar att tangera ett ämne eller en form i tiden. Suggestioner, en sorts fantasi kring kroppslighet, Babyn om moderskapet, White om den västerländska tomheten…
   Men om man tar sig förbi formdiskussionen och läser Tom är död som den roman det är - då finns det absolut ingenting beräknande över den. Tvärtom är den en på gränsen till monoton sorgesång. Ett sorgeströskande. Gyttjegång i grådis. Den är helt och hållet lojal med sitt ämne. Med minnet av Tom. Känslan. Förlusten av Tom. Det handlar om oförmågan att kliva tillbaka in i den vardag som kallas verklighet, om berättarjagets krav på att inte heller behöva göra det. Att få vara ifred med saknaden.

Hos mig fastnar bilden av den svägerska som till huvudpersonen säger ”fortfarande” när hon efter flera år ännu gråter. ”Fortfarande”. Hur grov den förolämpningen är, hur rätt jaget har i att därmed aldrig mer bry sig om svägerskan. Men också bilden av hur de videofilmer som finns, med Tom, faktiskt inte går att titta på. Inte efter tio år. De ligger i en låda och väntar.
   ”Det outhärdligt realistiska i filmerna” skriver Darrieussecq. Det envetet trovärdiga i hennes roman, tänker jag.

Anneli Dufva, SR Kulturnytt
anneli.dufva@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista