Yoshifumi Inao FOTO: Erik Berg
Dans

Intimt om kropp och minne i Pile it on

Kan kroppen få oss att minnas det hjärnan glömt? Och vad händer i våra kroppar när vi minns? Det är frågor som Örjan Anderssons nya dansföreställning Pile it on kretsar kring. På Lilla Scenen i  Dansens Hus i Stockholm rör sig dansarna Yoshifumi Inao och Asher Lev (båda med förflutet i israeliska Batsheva Dance Company) in i varandras roller. 

Det här en föreställning i det lilla formatet, i ett rum fyllt av stora tomma målardukar lutade mot väggarna. Fortfarande helt öppna som om de väntar på sitt innehåll. Och där i det helt oskrivna börjar det med en historia ur livet. Asher Lev kommer in och sätter sig bakom en skärm så att bara benen sticker fram. Yoshifumi Inao kommer efter och slår sig ner på en stol. Vänd mot oss och mot den lyssnande medaktören.

Lugnt och okonstlat börjar han berätta om sin morfar. Om deras gemenskap när han var liten. Sen om åldrandet och de ombytta rollerna i omhändertagandet. Tills det var dags för den sista resan hem till Kyoto då det var begravning. Efter kremeringen får han impulsen att stoppa en kvarbliven skelettbit i munnen, men den hamnar istället i fickan.
  Fortfarande är det bara Yoshifumi Inao på scenen. Och han börjar röra sig. Känslorna tar sin väg genom kroppen. De fragment av berättelsen som passar bättre att gestalta med kroppens minne. Som inte riktigt ryms i det talade ordet.

Sen tar leken vid när Asher Lev kommer in på scenen och de två dansarna går in i och ut ur varandras roller. Asher Lev repeterar samma rörelser. Ger sin tolkning. Sliter av sig tröjan och dansar sig igenom samma sekvens och lämnar efter sig en kvardröjande känsla av desperation.

Det är sällan jag sett Örjan Andersson så intim i sitt formspråk. Det är inga stora gester. Historierna är helt privata och bottnar i dansarna själva. Och de hjälps de åt i sin strävan att försöka förstå varandra bättre. Dels genom att dansa sig in i varandras känslor, men också som när Yoshifumi Inao klär Asher Levs helt tysta berättelse i ord. Han gör tydliga tecken för att beskriva sin judiska identitet. Ett slingrande finger ner längs kinden vid tinningen, klippande fingrar ovanför skrevet. Tinningslockar och omskärelse. Fram växer sen en historia om smärtan han känner inför TV-bilder av israeliska soldaters skottlossning mot civila.
   Och styrkan i Pile it on är just den här viljan att lyssna lika mycket som att tala. Och det smittar av sig. Genom att gesterna inte är så stora, avståndet inte så stort. Kommer stycket nära i all sin avskalade enkelhet.

Cecilia Blomberg, SR Kulturnytt
cecilia.blomberg@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".