Tidningsdöden

Hur ska tidningarna överleva?

Det är inte bara i USA tidningsbranschen krisar. Aftonbladet måste göra sig av med 100 tjänster och Expressen ska spara 70 miljoner innan året är slut. Frågan är om det blir någonting kvar, när sopkvasten har gått? Och om det är tillräckligt mycket för att någon ska vilja betala för det.
   Är dagspressen redan förlegad? Om inte, hur ska den bära sig åt för att överleva? Kulturnytts Mikael Timm kommenterar.

Nyheten att svenska dagstidningar är i kris är lika överraskande som att ångbåtstrafiken har problem. Man blir lite ledsen och framförallt lite nostalgisk som inför en svartvit film av ett slag man älskar men som inte görs längre. 
   För ett par decennier sedan hade många funnit det naturligare att all svensk skog dog än att tidningarna försvann. Meningen med skogen var att bli tidningspapper och de flesta redaktörer jag träffade som ung nog tyckte att Guds mening med att skapa människosläktet var att det skulle finnas tidningsjournalister.

Och nu verkar allt på väg att försvinna. Hearst-koncernen i USA kommer att lägga ner flera tidningar. New York Times skär ned lönerna för att klara sommaren. Vinsterna för Dagens Nyheter är så låga att man knappast skulle acceptera dem inom en annan industrigren. Fler tidningar kommer att följa efter.
   I en TV 4-dokumentär om familjen Bonnier såg jag Olof Lagercrantz skymta förbi. Och Tingsten sades ha gjort DN till en ledande tidning. Varken Lagercrantz eller Tingsten skapade DN, men de var vattendelare i tidens flod. Idag får jag anstränga mig innan jag kommer på namnen på de största tidningarnas chefredaktörer. 

Dagstidningarna föddes med rotationspresen, alltså under industrialismens guldålder. Att de är på väg att dö ut i det postindustriella samhället förefaller logiskt. Sedan decennier har allmänpressen försvagats medan specialtidningarna klarat sig bättre. När nu rotationspressarna tystnar tar vi både ett steg bakåt och framåt.
   Bloggarna och diskussionssajterna påminner om tiden efter franska revolutioner när tidningar föddes och levde som dagssländor och man samlades på politiska klubbar. Twittrandet liknar de biljetter man sände över flera gånger om dagen med betjänt och senare med rörpost.

Den som köper en ny bil idag designar den själv, det vill säga gör dussintals val av färger, fjädring, stolar etc. Till och med valet av elbolag speglar kundens personlighet. Tidningarna däremot tänks passa alla.
   Journalister säger gärna att långa reportage är lösningen på krisen. Kanske. Men hade det varit så enkelt hade vi nog haft sådana tidningar.
   Att förklara världen, att ge sammanhang sägs vara pressens uppgift. Måhända. Men om läsarna inter återvänder betyder det antingen att allmänheten inte vill ha sammanhang eller också att tidningarna ger fel sammanhang.

Själv tror jag att det där gamla ångloket tycks ha kört förbi alltför många viktiga stationer. Dags att hoppa av och undersöka verkligheten utanför den sedan länge lagda nyhetsrälsen.
   Första steget kan vara att göra vad pressen en gång gjorde. Att hitta nyheter som betyder så mycket att många vill betala för att läsa.
   Och så det nygamla: Tidningarna måste inse att massproduktionens dagar är över. För att konkurrera med bloggar och sajter måste tidningarna i nyhetsvärdering och språk vara så personliga att de syns i en tidsålder utan massor men med otaliga individer.
   Och för att tidningarna ska hitta den nya verkligheten måste kanske också ämnesindelningen förändras. Kanske ska filosofer, musiker och cellbiologer ingå i redaktionsledningarna.
   Jag kan ha fel. Men en sak är klar. Bara tidningarna kan rädda tidningarna.

                                      Mikael Timm, SR Kulturnytt
                                                        mikael.timm@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".