Våtmarker av Charlotte Roche
Litteratur

Provocerande om kvinnliga Våtmarker

Romanen Feuchtgebiete låg överallt i Berlin i förra våren, på varenda disk med sitt röda omslag med ett plåster på. Och Charlotte Roche hon var på TV och i alla tidningar, gjorde skandal och sålde miljoner exemplar och reste runt och läste högt och dom tyska kvinnorna svimmade. För det här en bok som skriver provocerande om framförallt sexualitet, underliv och kroppsvätskor.
   Men många kritiker i Tyskland var också ense om att det här inte handlade om nån enkel provoklationsroman även om den förvisso provocerade. Nu är boken översatt till 25 språk, Våtmarker heter den på svenska i översättning av Christine Bredenkamp.

Helen är 18 år och ligger på sjukhus med analfissur för hon har skurit sig när hon skulle raka bort håret i rumpan. Hela romanen utspelar sig i sjukhussängen, där Helen geggar runt med blodiga tamponger hon gjort själv för att lura den amerikanska tampongindustrin och som hon placerar ut i hissen för att hygienfanatikerna ska bli galna. Ingenting tål dom och dom är så många, dom oknullade kvinnorna med bacillskräck. Är det dom som är fienden?
   Man kan säga att Helen har flera parallella projekt: sprida bakterier och som i ett led i detta äta alla kroppsvätskor och peta in det mesta i underlivet för att bevisa att det inte är farligt. Hon är helt upptagen med sina egna kroppsöppningar och andra människor passerar förbi mest i form av könsorgan.

Det är hemorrojder som blöder, det är sperma som ska sväljas, analsex i minnet, byta använda tamponger med väninnorna, dricka spyor ur hink och en sorts självbefruktning med avokadokärnor.
   Roche sa i en intervju att hon egentligen ville skriva en pamflett, men att hon istället bestämde sig för romanformen.  Nu är det här en historia som är skriven för att provocera, men också för att befria alla instängda rakade tillrättalagda ängsliga flickor – smaka på dig själv, hår och blod och smegma är inte så farligt. Hur ska vi kunna befria oss själva om det knappt finns några ord att använda?

Helen må vara besatt, men hon är ändå på gott humör i sin pågående undersökning, allting kan föras in i den nerkladdade livsboken.
   Ett undertema i romanen som gör att den bränner till är föräldrarnas skilsmässa och Helens tappra försök att få dem att återförenas, om så över sin egen dödsbädd. Hon hackar sitt anus i bitar för att de samtidigt ska komma till operationssalen och bli kära på nytt. Det går inget vidare, de skiter i varandra och i henne. Helen kan utstå hur mycket smärta som helst för att få en hel familj tillbaka.

Ett annat tema är steriliteten och det är faktiskt en provokation mot hela det tyska moderskapet och mot sexualiteten som reproduktion. Helen har redan som artonåring låtit steriliserat sig av egen fri vilja, en markering mot sin egen livsodugliga mamma: ”Ha! Där fick du inga barnbarn, vår nervsvaga släkt ska dö ut nu.”

Analsex. Sjukdom. Bajs. Uppenbarligen vill vi läsa det här 2009, i Tyskland och överallt. Och det är inte någon vidare pornografi vi pratar om. Helen är en skitig terrorist i kampen mot hygienfanatikerna och de ängsliga kvinnorna även om romanen emellanåt förvandlas till ett skilsmässobarns ensamma fallstudie och den har ju ändå gjort Charlotte Roche rik och berömd och känd.

Markis de Sade kunde ha varit stolt över denna anusfixerade steriliserade kvinna som obönhörligt onanerar och sprider bakterier i detta sjuka samhälle och som försöker slå sönder det som förstör henne. Helen är sitt eget sopnedkast, kroppsutsöndringsåtervinnaren.
   Ett slag för miljörörelsen kanske, eller mot den, men alla fall ett slag. Och lite kärlek finns det, på slutet.

Katarina Wikars
katarina.wikars@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".