Star Trek FOTO: UIP
Star Trek FOTO: UIP
Film

Star Trek vilse bland tuffa och töntar

Idag ser vi ytterligare en återuppståndelse för ett av de allra mest långlivade populärkulturkoncepten. Det första avsnittet av Star Trek sändes på amerikansk TV 1966, och efter ett antal spinoff-serier, datorspel, mässor för fansen, så kallade trekkies, så är vi nu framme vid den elfte långfilmen. Och med den ett försök att modernisera konceptet och nå en ny publik. Nya Star Trek vill både sudda ut nördstämpeln, och ha den kvar.

Det är inte helt lätt att få ihop ekvationen Star Trek. Å ena sidan så finns det en liten men otroligt lojal grupp fans där ute som aldrig verkar ge upp sitt fanatiska intresse för konceptet. Ja, de till och med lär sig att tala det påhittade språket klingonska - som ett av folkslagen i Star Trek-universumet talar.
   Å andra sidan är det just de där fanatikerna som skrämmer bort folk från Star Trek. Trekkies, och så en baktung dragning mot övertydliga moraliska pekpinnar, och så komplicerade intriger att varje film eller avsnitt brukar avslutas med en medellång astrofysisk föreläsning för att man fatta vad man just har sett.

När nu tv-oraklet J J Abrams, som varit med och skapat serier som Lost, Alias och faktiskt Felicity - när han nu tagit över konceptet så har han tvingats utföra en svår balansgång för att göra alla gamla fans nöjda, samtidigt som man fångar upp en ny generation som inte känner till konceptet. Det sistnämnda löser Abrams genom att förlägga handlingen till att utspelas innan den första Star Trek-serien från 60-talet. Så vi får alltså träffa unga, fräscha, snygga upplagor av Kapten Kirk, Spock, Uhura och de andra.
   Och i ungefär mellan 30 och 45 minuter känns det som om han lyckats ta in Star Trek i en ny töntbefriad andning, med hjälp av lite Beastie boys på soundtracket, ett våldsamt barslagsmål och en promiskuös yngre version av kapten Kirk.

Men så fort jag hör att någon där uppe på duken säger något om ”parallellt universum” så vet jag att det är kört. Att man är tillbaka i trekkieland igen. Och sedan blir det bara än värre med tidsresor och svarta hål och till och med in en sorts lite gullig, hårig, maskotliknande björnrymdvarelse - för att man säkert ska vinna över alla tolvåringar i publiken.

Men på ett sätt lyckas ändå J J Abrams revolutionera hela Star Trek-universumet, och det är när det gäller den nya upplagan av Spock. Han är för allra första gången fuckable. En riktig pudding, helt enkelt. Och Star Trek kommer aldrig att bli som förr igen.

Roger Wilson
roger.wilson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista