Konst

Odells verk svag grund för diskussion

I går öppnade vårutställningen på Konstfack i Stockholm. Och därmed fick vi för första gången se ett av vårens, ja 2000-talets mest omdiskuterade konstverk. Redan i januari tog debatten om konstfackeleven Anna Odells examensarbete fart, när det kom fram att hon, som en del av sitt examensarbete, simulerat en psykos och på falska grunder blivit intagen på S:t Görans psykakut. Mårten Arndtzén gick på vernissage.

Anna Odells research kan man inte klaga på. I en timme och en kvart kan vi lyssna på samtal som det här. Hon intervjuar mentalskötare och chefsläkare, psykologer och en jurist. Hon berättar precis vad hon tänker göra och undrar vad de tycker och tror kommer att hända? Om någon kommer att bli arg? Några blir lite irriterade. Antyder att hon kanske inte skulle bli utsläppt igen, om hon lurar sig in på akuten. Men de flesta verkar mest angelägna om Anna Odells hälsa. Och nästan alla avråder bestämt.

För hon har ju varit där förut. En oktoberkväll 1995 hämtas hon av polis när hon, psykotisk på riktigt och med uppenbar risk för sitt liv, balanserar på Liljeholmsbrons räcke. Hon körs till psykakuten, läggs i bälte och injiceras med lugnande medel. 
   I installationens andra del får vi se hur Odell iscensätter samma händelse, på samma plats, på nytt. Hur hon springer runt på Liljeholmsbron och beter sig tillräckligt underligt för att några förbipasserande ska ana oråd, försöka lugna henne, och tillkalla hjälp. Polisen kommer, tvingar in henne i en bil och kör iväg.

Vad som händer sen kan vi läsa oss till i journalerna, både från -95 och 2009. Skillnaderna är små.

Den tredje och avslutande delen består av en bild av en säng med spännbälte, och en ljudupptagning - gjord i smyg, av kvaliteten att döma. Här avslöjar Anna Odell sin bluff för den tjänstgörande läkaren, som blir arg och ber henne gå.
   Och som examensarbete efter tre år på Konstfack är det inte alls dumt. Presentationen är tydlig och dramaturgiskt effektiv. Scenen på bron suggestivt obehaglig. Vi förstår vad det innebär att kliva över på den andra sidan. Där man inte längre får bestämma själv, ens över sin kropp.

Anna Odells mod är det inget fel på.
  
Och visst måste konstnärer kunna överskrida gränser, både juridiska och etiska, när deras ärende kräver det. Men det är just där Anna Odell misslyckas. Med att visa att det hon gjorde den där kvällen i januari verkligen var nödvändigt. Att det inte gick att berätta hennes historia, att öppna upp psykiatrins slutna rum, utan att lura förbipasserande och utnyttja deras medkänsla. Utan att ockupera en potentiellt livsavgörande vårdplats på S:t Görans psykakut.
   För hennes arbete innehåller inga avslöjanden, presenterar inga ovedersägliga bevis på missförhållanden i svensk psykvård. Hon menar att hon utsatts för onödigt våld och överdrivet tvång. Läkarna och polisen hävdar motsatsen. Den dolda kameran på Liljeholmsbron bevisar att Odell, i motsats till vad som hävdas i journalen, inte är särskilt våldsam. Men tvärtemot vad hon påstått är inte poliserna det heller.

Ord står mot ord, bild mot bild. Och den diskussion Anna Odell vill starta får liksom ingenting att ta spjärn emot. Istället trängs henne ärende ut av den tjatiga debatten om ”konstens gränser”. Hade hon varit journalist skulle hennes redaktör sagt åt henne att jobba vidare, intervjua andra drabbade, upprepa wallraffandet och för guds skull få med sig kameran in på sjukhuset den här gången!
   Den redaktionella kompetensen finns inte på Konstfack, idag. Ska man med någon trovärdighet fortsätta att handleda konstnärer som rör sig i journalistikens gränstrakter får man nog se till att skaffa sig den.

Mårten Arndtzén SR Kulturnytt
marten.arndtzen@sr.se

Vårutställningen på Konstfack pågår till den 24 maj.