Pressfriheten hotas i Latinamerika

Pressen är det största hindret för förändringar. Det hävdar i alla fall flera av dom latinamerikanska presidenter som kallar sig socialister. Därför föreslår de nu bildandet av en ny kontinental instans som ska skydda politiskt valda representanter, som t ex presidenter, från pressens attacker.

Venezuelas president Hugo Chavez har flera gånger dom senaste veckorna klart och tydligt sagt att han, förr eller senare, kommer att stänga Globovisión,  en av dom två privata TV-kanaler med nationell täckning som finns kvar i Venezuela, och att han inte bryr sig ett vitten om vad omvärlden tycker om det, och dom journalister som kritiserar honom för det, dom kallar han ”oligarkins springpojkar”.

Ingen särskilt gemytlig stämning, med andra ord. Och likadant är det på flera andra håll.

Nicaraguas president Daniel Ortega brukar kalla landets kritiska journalister för ”Goebbels arvtagare”, Bolivias Evo Morales talar om ”medial terrorism” när han kritiseras, och Ecuadors verbalt mer spänstige president  Rafael Correa, han kallar den kritiska pressen ”korrupt, medioker, konspirativ, oföränderlighetens vakthundar, mänsklighetens avskum”, och en hel del annat.

Det är också Correa som väckt förslaget om en kontinental instans, inom ramarna för Unasur, dom sydamerikanska nationernas union,   som ska ha i uppdrag att försvara valda representanter mot pressens förföljelse. Instanser som försvarar pressen mot maktens förföljelser, som till exempel Reportrar utan gränser, betraktar Correa och hans kollegor, som ”imperialismens bandhundar”.

Och att USA:s utrikesdepartement nyligen gav uttryck för oro över pressfriheten i Latinamerika…det ses bara som en bekräftelse på just det. 

På en nivå handlar konflikten om motsättningen mellan privat och statligt ägande,  för Latinamerikas socialistiska presidenter är ju socialism praktiskt taget detsamma som statligt ägande så här finns en närmast principiell motsättning.

Men den hätska intolerans, för att inte säga rädsla, gentemot kritiska röster och avvikande meningar som presidenterna i Ecuador, Nicaragua, Bolivia och Venezuela, visar upp kan knappast förklaras enbart med ägandeförhållanden.

Det har mer att göra med att dom inte vill ha kritik, att dom skyr diskussionen, att dom störs av öppen debatt och dom rätt många medier som dom själva kontrollerar – såväl radio, TV som tidningar – och som formellt kallas för public service dom påminner pinsamt mycket om gamla tiders hovnarrar.

Det finns en växande skara vänsterkritiker i Latinamerika som undrar om inte Rafael Correa, Hugo Chavez, Daniel Ortega och Evo Morales helt enkelt har blandat ihop socialism med narcissism.

Lars Palmgren
lars.palmgren@sr.se