Kulturpolitik

Inskränkt av UD

På 60-talet köpte svenska staten ett förfallet renässanspalats i Paris och 1971 öppnade det som mötesplats mellan fransk och svensk kultur.

   Svenska Institutet i Paris, som är det officiella namnet, kostar staten ca 10 miljoner kronor per år. Dessutom kommer det in flera miljoner i sponsorpengar till utställningarna. Ingen stor institution mätt i pengar, men årligen har kulturhuset ca hundratusen besök.

Nu överväger Utrikesdepartementet att lägga ned verksamheten, vilket lett till en mängd protester och kommentare under den gångna veckan.

Mikael Timm.

Fem, sex rum som lånas ut på en månad till besökande kulturskapare och forskare. Några utställningar, ofta inte så märkliga och där det ibland syns att de är hårdsponsrade - gör det något att detta försvinner. Det är ju gott om hotell och museer i Paris. Är det ens något för media att rapportera om?

   Jo faktiskt. Och jo, jag talar i egen sak eftersom jag har bott på det svenska kulturhuset i Paris och hoppas kunna göra det igen.

   För det är just det. I egen sak.

   Utrikespolitik bedrivs av Utrikesdepartementet, vetenskapligt och kulturellt utbyte bedrivs av institutioner. Men verkliga möten sker mellan människor. UD verkar tro att kulturhuset i Paris är till för att marknadsföra Sverige. Visst, men det kan göras på många sätt. Framförallt är huset ett fönster som låter nya vindar blåsa in i det svenska kulturlandskapet. Genom kulturhuset har otaliga svenska humanister, bildkonstnärer, författare och naturvetenskapsmän fått djupkontakt med Frankrike.

   Motiveringen för att lägga ned kulturhuset är såklart ekonomisk. Minns då att huset köptes av den mest försiktiga av svenska finansministrar: Gunnar Sträng. Undet ett officiellt besök smet han iväg för att själv knacka på väggar och tak i det förfallna huset för att se att var bra. Han slog till på stående fot, utan utredningar och finansierade köpet med ett statligt lotteri. Gunnar Sträng visste att Sverige behövde synas och att Sverige behövde ta in kunskap.

   På kvällarna sitter franska studenter i källaren och pluggar svenska. På dagarna besöker de svenska gästerna universitet, bibliotek, arkiv, museer och teatrar. Kulturhuset skapar verkliga möten, sådana som ändrar människor och därmed i förlängningen bägge ländernas kulturer.

   Lite konstigt är det att just UD vill lägga ned kulturhuset. Jag förstår att UD:s tjänstemän tycker det är tryggare att de åker på konferenser med fastställd agenda än att icke-statstjänstemän använder statens pengar för att vistas i Paris. Men världen är nu inte alltid ordnad som byråchefer önskar. Men eftersom chefen för UD är en flitigt resande utrikesminister som själv betonat hur viktigt det är med möte människa mot människa skulle man kunna tycka att just kulturhuset i Paris skulle få mer pengar, inte läggas ned. Det borde bli fler gästrum, fler besökare om nu Sverige ska ha spetskompetens. Och med en riksdag som vill att Sverige ska synas borde kulturhuset få extra anslag för utställningsverksamheten.

Att, just när Sverige ska bli ordförandeland i EU, markera att det inte är speciellt viktigt att svenskar lär känna fransk kultur eller att fransmän får djupare kontakt med Sverige än Wallanderfilmerna, förefaller minst sagt inskränkt för att nu inte ta till värre ord.

Paris blir lite fattigare om kulturhuset stänger, Sverige blir mycket mindre. Fast ett krympt Sverige kanske passar UD bättre.

Mikael Timm, SR Kulturnytt
mikael.timm@sr.se