Al Capone -Samhällets fiende nummer ett?
BIOGRAFI

Den försiktige gangstern

Historikern Henrik Höjer disputerade på en avhandling om något så föga dramatiskt som statistikens betydelse i det svenska 1800-talet. Hans förra bok handlade om Sveriges argaste liberal Carl af Forsell, också han ett barn av 1800-talet. Nu har Höjer bytt sekel, och kontinent. Hans nya bok handlar om ingen mindre än Al Capone.

Al Pacino gör "bad guy-monologen" i Brian di Palmas remake på Howard Hawkes klassiska Scarface med den gravt moraliserande undertiteln, The shame of a nation från 1932, en film som exploaterar några biografiska detaljer ur den då blott 33-årige Capones liv, för att göra det Hollywood är bra på – skapa myter. För att vi ska förstå någonting av verkligheten bakom myterna måste dessa sedan dekonstrueras, och ersättas med andra, mer nyanserade berättelser, till exempel av historiker. Någon borde nån gång undersöka den antagligen rätt symbiotiska relationen mellan historievetenskap och filmindustri.

Om man ska tro Höjer, och det bör man nog göra, även om jag gärna sett lite mer av akademisk noggrannhet i källhänvisningar och noter, samt inte minst: ett ordentligt register, så var Alfonso Caponi, som han hette i födelsebeviset, aldrig den skjutgalne gangsterkung massmedia gjorde honom till, utan mer av en försiktig general som ofta tog initiativ till fredsuppgörelser med de konkurrerande ligorna i Chicago.
   Även hans ställning som "kung" är kraftigt överdriven. När landets mäktigaste gangsterledare, Frank Costello, Lucky Luciano, Bugsy Siegel med många fler, idel irländare och italienare för övrigt, skulle hålla ett nationellt toppmöte i Atlantic City i maj 1929, fick Al Capone, som då stod på höjden av sin karriär, till slut vara med på nåder.

Men i ett avseende var Al Capone kung, han hade den största käften och de yvigaste gesterna, en operamässighet i sitt utspel, ville gärna vara både Robin Hood och Prins John, till exempel öppnade han flera soppkök åt de fattiga, och när man kommit upp sig i hierarkien kring "the big fellow" som hans trogna kallade honom, fick man en livrem fullsatt med diamanter i personlig present.
   Al Capone kunde heller aldrig säga nej till journalister, vilket antagligen gjorde att han mer än någon annan bidrog till att sprida bilden av gangstern som en skräckförtjusande gestalt att både lockas och skrämmas av.

Och det här gick väl an så länge det var högkonjunktur, men när depressionen slog till i början 30-talet, då fick svångremmen som skulle dras åt förstås inte vara diamantbesatt. Jämför med dagens kritik av företagsbonusar. Al Capone skulle klämmas åt. Trots att han var långt ifrån den värste av sin sort gjorde de federala myndigheterna honom till samhällets fiende nummer ett, när man 1930 offentliggjorde en spektakulär lista över USA:s farligaste personer.

Ett år senare döms Al Capone till elva års fängelse för skattebrott. Nio år senare dör han i sviterna av syfilis i sin villa i Florida.
   Vad gäller Al Capones enorma förmögenhet, uppräknat till dagens valuta var han sannolikt miljardär, frestas man citera Tegnér: "Vad våldet må skapa är vanskligt och kort". Al Capones enda barn –  Sonny Capone – greps nämligen 1965, 47 år gammal, för att ha snattat batterier och aspirin till ett värde av tre och en halv dollar i en affär i Miami.

Lars Hermansson
lars.hermansson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".