FILM

Brünos narrtrick

Vilken dårskap är accepterad och inbyggd i samhällskroppen och vilken dårskap är för tillfället tabu? Så skulle man kunna sammanfatta frågan Sacha Baron Cohen ställer i sitt undersökande halvdokumentära projekt. Inlett med figuren Ali G, utvecklat i filmen Borat som tar upp fördomar om kvinnor och främlingar, en fråga som på något vis exploderar nu i hans nya film Bruno som har temat kändisskap och homofobi.

Han är bliven en gay österrikisk fashionista som gränslöst omfamnar tidens accepterade idè om att söka efter berömmelse. Han vill bli någon och följer reglerna, de som säger att de är rimligt att offra lite människovärde för att nå positionen som beundrad celibritet.
   Brüno får tillexempel en vanlig mamma att lova att fettsuga sitt spädbarn till lägerfånges storlek för en reklamfilmsroll mot ett annat barn utklätt till Hitler.

Trots att verkligheten kan se så ut blir hans egna vilda ibland enkla provokationer, att förstöra en modeshow, sjunga fredssång i mellanöstern och ha grovsex med sin pygméälskare betraktade och behandlade som sinnessjukdom och hädelse.
   Det som byggs upp kring denna enkla motsättning är inte mindre än magnifikt. För istället för att som andra genomskådare som Michael Moore tillexempel välja rollen som snusförnuftets röst, gör sig Bruno tvärtom absolut socialt vanställd. En naturkatastrof av dåligt omdöme men aldrig brottslig, bara nyckfullt definierad som onormal.

Ett tvättäkta narrtrick och upp i spegeln väller narcisism och vidskepelse inför ofarliga företeelser som homosexualitet. Föreställningar som styr världspolitik, välgörenhet och föräldrarskap. Bruno kräver nästan betablockrare för att se, men man kommer ut slak och förförd och med en hel uppsättning nya fördomar mot alla människor alla kategorier.

Mycket upplivande.

Jenny Teleman
jenny.teleman@sr.se