Populärmusik från Vittula som teater

I Helsingfors var det i helgen (26/9) premiär på en dramatisering av Mikael Niemis bok Populärmusik från Vittula. Det är redan den andra versionen, medan vi i Sverige ännu inte sett en enda. I vintras gjorde nämligen stadsteatern i Uleåborg en uppsättning på finska. Bakom helsingforsversionen står teater Viirus och Wasateatern och den har fått vår korrespodent Bengt Lindroth att fundera över skillnaden mellan svensk och finsk teatertradition.
Hur gör man teater av Populärmusik från Vittula? Boken är ju ett berättarflöde som kan bära läsaren på fantasins vingar hur långt som helst. Precis som grusvägen i 60-talets lilla Pajala som egentligen leder ändå bort till Kina, för att citera en återkommande replik ur teater Viirus uppsättning. Hela världens uppror och lustar ryms i Tornedalens mäsk av ödemarkskommunism, laestadianism, kulturellt ensamskap, längtan ut och bort och de första 45-varvarna med Beatles. Erik Norberg som dramatiserat - och för övrigt också skrivit manus till den pågående filmatiseringen - har tillsammans med regissören Erik Kiviniemi låtit huvupersonen Matti -övertygande spelad av Johan Rönneholm- ibland kliva ur sin roll och istället bli kommenterande berättare. På så vis förs vi framåt. Det blir inte bara nummerrevy av den ena skratt- eller gråttablån efter den andra, vilket annars kunde vara lätt hänt. Men jovisst, trots det, nog tar teater Viirus energiska ensemble ut vad den kan av effekter ur de episoder ur boken man väljer att plocka fram. Det sjungs och predikas, hoppas och smäller och dunsar och rockas på teater Viirus. Dussintalet skådespelare rusar in och ut och alla tycks kreera minst fem figurer. "Barnteater för vuxna" skriver Helsingin Sanomats entusaistiske huvudrecensent Jukka Kajava, som talar om Viirusteaterns förmåga att charma och förtrolla. Någon recensent har däremot talat om buskis. Och visst... här finns stråk av tv-serien "Pistvakt". De som direkt ogillar den sortens Norrlandshumor kanske får det svårt. Men den i publiken som inte hör den svarta undertonen i scenen när gammelfarfar hyllas av de sina med bland annat ett ljungande högtidstal om det finska eländets härdande verkan på folket i Pajala... jaa, han eller hon måste ha tinnitus av nåt slag. Annars, varför är det Finland som gång på gång gör teater av Populärmusik från Vittula och inte Sverige? Ja, teater Viirus är ett exempel på att finländska skådespelare kanske uppfostras i en tradition av handfast och fysisk teater. Och att Mikael Niemis text lockar fram just detta; mer kropp än intellekt. Bengt Lindroth
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".