Kerstin Ekmans nya roman

Kerstin Ekman kommer idag ut med tredje delen i sin trilogi Vargskinnet. "Skraplotter" heter den, och de två föregående "Guds barmhärtighet" och "Sista rompan" blev får man väl säja såväl kritiker som publiksuccéer. Nu har Ekman nått till den tredje generationen kvinnor i Svartvattnet i Jämtland.
Bara namnen: Hillevi Klarin, Myrten Halvorssen och nu, Ingefrid Mingus. Hillevi sjuksköterskan, Myrten postföreståndaren och Ingefrid prästen. Tre kvinnor som ville skapa renhet, ordning och tro. Och bredvid dem Risten, Hillevis samiska fosterdotter, med sina dubbla rottrådar. Och hon har gjort det igen, Kerstin Ekman! Precis som i sviten om Katrineholm, har hon hållit sig vid en plats, nosat sig igenom tiden och genomlevt sina gestalter, och på nåt vis snett underifrån gett oss ett stycke svensk historia. Men om det i Katrineholm handlande om hur landsbygd blir modernitet, så har Vargskinnet vistats i spänningen mellan naturen och den tunna hinna som kallas civilisation. "Nedanför förstubron låg granris att torka fötterna på. I en björk var en fläsksvål fastspikad åt talgoxarna. Det satt en virkad gardinkappa i fönstret mot vägen. Allting var så smått. Kunde det vara hela människoliv?" Så heter det i det första stycket, till detta kommer Ingefrid Mingus, Myrtens bortadopterade dotter, som nu fått ärva den mor hon aldrig känt. Ibland följer vi tätt inpå Ingefrid, i hennes utmattade längtan att göra gott. Ibland är det Risten som för ordet, och som mer hårdfjällad kan strunta i en oskrapad trisslott: "Men jag skrapade inte. Ibland vill man inte ha en miljon". Ibland är det en röst liksom från trakten: "Vi är som prickar bara. Glest utspridda. Känslan av att man inte angår nån utanför huset blir allt starkare." Ekman skriver så styvt att man nästan blir rädd - intrigspinnerskan skriver en riktig bladvändare, den världstillvända bollar lätt med världslitteraturen, som när Ingefrids besök i häktet blir ett besök hos Victor Hugo och den sluga rävhonan i sitt eget litterära revir följer spåren tillbaka i sin egen text, som när Ingefrid funderar över vad Hillevi skrivit i sina gamla vaxdukshäften om Guds barmhärtighet, som ju är titeln på den första delen: "Att vi och bara vi har möjlighet att förverkliga Guds barmhärtighet. Vi har blivit skapade för det". Och vargskinnet då? Det som Hillevi 1916 fick av sin fästman Trond, och som Myrten, gammal och sjuk, långt senare tryckte till sitt bröst. Jodå, efter att oskyldigt ha varit inblandad i ett fall av sk. "faunakriminalitet", så hamnar vargskinnet till slut hos Risten som i skymningen, efter att först ha funderat över hur hackspettar sover, får avsluta det hela: "Klipp örona av mig tänker jag. Jag hör ändå vinden gå i granarna. Sting ut mina ögonstenar. Nog kikar jag ur springorna.Ta bort fostren ur min buk och låt tungan torkan in. Nog slickar jag mina barn." Maria Edström
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista