Odd Nerdrum.Mordet på Andreas Baader. Foto Jörgen Martinsson
Konst

Rätten att få måla figurativt

Sommarens enda kulturdebatt med en smula tryck i har framför allt pågått i Sydsvenska dagbladet, som ett resultat av Eva Ströms nedgörande recension den 25 juli av utställningen Figurationer. Realism och romantik i norsk samtidskonstEdsviks konsthall. Samt den bok Axessredaktören Johan Lundberg och konstnären Christopher Rådlund skrivit om denna epok i norskt konstliv, där kitschkungen Odd Nerdrum spelade den grandiosa huvudrollen.

Ström kallade flera av verken på Edsvik konsthall för nazianstrukna, och menade att författarna till boken med samma titel som utställningen, alltså Figurationer, borde ha problematiserat detta i sin text. Flera skribenter – Lundberg och Rådlund förstås men även Therese Boman på sin blogg - har reagerat på Ströms vidlyftiga bruk av ordet ”nazianstruken.” Och eftersom ingen har ryckt ut till Eva Ströms försvar kan man möjligen se debatten som avslutad. Men utställningen finns att se och boken går att läsa.

Tänk er ett storslaget brunmurrigt måleri som andas Caravaggio, Rubens eller Rembrandt. Men målat i Norge åren runt 1990. Lite absurt känns det att gå runt bland harneskförsedda riddare. Självporträtt av konstnären iklätt snörliv. Och anslående mytologiska motiv med änglaliknande uppenbarelser med mjölkvita rundade bröst. Som om tiden stod stilla. Som om samtiden inte existerade.
   Och det var väl lite så det var. Ett gäng konstnärer som slöt upp bakom mästaren Odd Nerdrum. Ställde sig utanför samhället och strök runt i Oslo i fotsida sammetsklänningar och målarsärkar och förnekade att något sådant som abstrakt måleri överhuvudtaget existerade. I alla fall saknade all betydelse.

Men de slogs också för rätten att få måla föreställande. Få fördjupa sig i modellmåleri och krokiteckning. För något mer provocerande än att vilja hålla på med det fanns inte då på 80- och 90-talen. Eller ännu tidigare i slutet av 60-talet då nyromantikerna började formera sig i Norge och modernismen var lag inom det etablerade konstlivet.
   Trots ljudande protester inrättades sen till sist, 1996 två professurer för figurativt måleri respektive figurativ skulptur vid konstakademien i Oslo. Det var då den stora handdebatten hade rasat. Om att det faktiskt inte fanns någon professor längre, som behärskade teckning så bra att de kunde rita av en hand anatomiskt. Att något höll på att gå förlorat där i det konstnärliga arvet.

De striderna är spännande att läsa om. Rätten att få närma sig konstens hantverksmässiga sida. Och behärska den. Och att skapa föreställande konst helt utan ironiska undertoner. Där ämnena och det avbildade tas på största allvar. För nog är det ett enormt sug i framförallt Odd Nerdrums målningar.
   Och jag förförs också av Johan Patricnys nyklassistiska interiörer. Så detaljerade. Med perfekt blänk i parketten där solen faller in. En detaljekvilibibrism som förs vidare även av de konstnärer som är födda på 70-talet och som jobbar med mer samtida motiv.

Men sen blir det lite för mycket om tekniken och motivvalen. Och ibland fastnar boken också i sin nästan ensidiga kamp mot modernismen och den idébaserade konsten, utan att de riktigt lyckas bevisa vad som skulle göra det figurativa måleriet mer relevant. Behållningen är ändå själva historieskrivningen. Att läsa om en epok. Som bara är tjugo år tillbaka i tiden. Men där modellmåleriets närvaro på Oslos konstakademi var en fråga som formerade nästan militanta fraktioner inom norskt konstliv.

Cecilia Blomberg
cecilia.blomberg@sr.se

Länkar:

Utställningen och boken diskuteras också i bloggosfären. Ett sätt att få en snabb orientering av vad som skrivs är att söka på ordet "figurationer" på exempelvis , och

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista