I väntan på Godot - med Karlsson och Henriksson

Så väntar dom igen - Vladimir och Estragon - Gogo och Didi -på Dramatens lilla scen, där Samuel Becketts "I väntan på Godot" från 1953 hade premiär i fredags i regi av Birgitta Englin, och i nyöversättning av Magnus Hedlund. Och det är Krister Henrikson och Jonas Karlsson som får utmana två tidigare tungviktarpar på Dramaten; Jan-Olov Strandberg och Ernst-Hugo Järegård gjorde 1966 och Tommy Berggren och Richard Woolf 1990. Och nu har vi fått en tolkning för 00-talet, tycker Maria Edström, som var på premiären av "I väntan på Godot".
Det enda replikskiftet som jag möjligtvis saknar, är det när Vladimir och Estragon tycker att kvällen är som på kabarén med de stalinistiska komikerna Bim och Bom. Men de replikerna finns inte med i Magnus Hedlunds nyöversättning, och egentligen har kanske tiden sprungit ifrån dem. För om det är något som Hedlunds nyöversättning är, så är det ikapp med tiden, med sitt närmast dansanta slap-stickflyt, och det gäller också för Birgitta Englins på en gång rättframma och fingertoppskänsliga placering av dramat i ett nu. Hon och scenografen Magdalena Åberg låter helt enkelt Vladimir och Estragon stå och vänta i en tunnelbanenedgång, i ett av dessa prång och icke-platser, där tiden alltid på nåt märkligt sätt står still, ytterligare understruket av Linus Fellboms gulbleka ljussättning Och där väntar dom, Krister Henrikssons Vladimir, en manschettarbetare på dekis, likt en brännvinsadvokat med kontoret på fickan - kavajen lite för trång, håret lite för fett, portföljen lite för sliten. Och Estragon - Jonas Karlsson i hockeyfrilla, säckiga brallor och magväska(!), smutsiga gympadojor och Bowieskjorta. Ja herregud, här är dom, dom som lika gärna kunde vara du eller jag - dom står där likt de evigt hemlösa och säljer sin "Situation Godot". Jag kommer att tänka på stumfilmskomikern Buster Keaton, när jag ser Henrikssons och Karlssons spel - här finns samma utsatta, svarta allvar turnerat med samma komiskt eleganta ping-pongskruv. Bara deras "so what" bollat några gången mellan varann! Och Henriksson viskar fram "Vi väntar på.." och efter en liten paus, ännu tystare "..Godot" - som om vore Godot en livets storlangare som ska komma med den ultimata fixen? Dom enda som kommer är ju Pozzo, här en halvpsykopat i Olle Janssons muntert skrämmande gestalt, med sin Lucky, Daniel Boyacioglu i hundkoppel, klädd i en vit flickklänning och bärande på instrumentväskor. Och det blir rätt läskigt och inte så lite talande att låta Boyacioglu med sitt svarta hår och sin brutna svenska, bli denne "andre", denne "han" som kan befallas att dansa eller att tänka, eller vad vi nu kan hitta på. Och den lille gossen som kommer med bud från Godot, en liten allvarlig herdepojke, kommer också från nån avlägsen plats vi helst vill glömma. I den nerpissade tunnelbanehissen står han i ett strålande ljus, och lovar oss en ständigt uppskjuten befrielse. Men till sist är det kanske i skrattet som vi får, om inte befrielse, så i alla fall en tillfällig lindring, i denna föreställning som "glänser till ett ögonblick" för att tala med Becket - men vilket ögonblick! ("Kvinnan föder grensle över en grav, dagen glänser till ett ögonblick, och sen är det natt igen" är det fullständiga repliken, som kanske är det mest citerade ur Samuel Becketts pjäs "I väntan på Godot".) Maria Edström
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista