Slarvig Englund

Vid sidan av kokböcker är historieböcker nästan den enda genren inom facklitteraturen med stadigt god försäljning. Och intresset visar inga tecken på att mattas. Den förste unge svenske historiker som nådde en stor publik var Peter Englund med Poltava som komt1988. Sedan dess har han givit flera böcker, undervisat på Dramatiska Institutet och valts in i svenska Akademin. Idag utkommer Peter Englunds nya bok, "Tystnadens historia och andra essäer".
Peter Englunds stora kvalité som författare var redan från början hans hisotriska detaljkunskap parad med idérikedom. Han har haft så mycket angeläget att berätta att upprepningarna och knyckigheten i språket inte betytt något –läsarna dragits med av författarens iver. Nu har Englund bytt till en polerad prosa av det slag man återfinner hos amerikanska akademiker. Det är lätt förhöjt, resonerande talspråk som i föreläsningar. Stilen passar innehållet, för här handlar det om den slags bildning som är perfekt att besitta vid middagsbjudningar: efter att ha läst Englunds bok kan man säga något lagom vågat om bröstens roll i kvinnomodet och penisimplantat, eller något om bullret i städerna, hamburgare, tandborstar och mycket annat. Det brokiga ämnesvalet och det återkommande greppet där en detalj är utgångspunkten för en betraktelse som slutar i en flygbild över civilisationen för tankarna till Umberto Ecos Vad kostar ett mästerverk? Eco var i sin tur inspirerad av Roland Barthes Mytologier. Barthes är fortfarande idérikast, han förmår avlocka vardaglighetens banaliteter dolda hemligheter utan att det blir kuriosakunskap, Eco är roligast – kanske därför att han verkligen blev överraskad av det han såg i USA. Bodil Malmsten skulle kunna skriva kåserier om samma saker Englund tar upp, men Englund skriver alltså essäer, en genre som sägs vara utrotningshotad men som jag tror riskerar att bli ihjälälskad. Ty entusiasterna som försöker gjuta liv i den tynande genren bortser från att faktiskt finns orsaker till att det skrivs så få essäer. Essän fordrar inte bara spridda och djupa kunskaper, utan ett personligt, överraskande språk och dessutom djärvhet i analysen. Englund citerar sångaren Elvis Costello på försättsbladet och min nyfikenhet väcks men det mesta i Tystnadens historia förefaller välbekant – om jag läst det hos Englund eller andra vet jag inte - men det är alltså inget oförglömligt stoff. Med detta sagt att den överraskningseffekt som Poltava innebar är fjärran. I likhet med Karl XII tar Englund efter ett antal segrar måhända striderna för vunna innan de är utkämpade. Den inledande essän om tystnaden hade blivit intressantare om han berört Jacques Attalis studier om buller; essän om skönhet hade blivit tänkvärdare om Englund tagit med fulhetens historia som Jean Héritier skrivit. Om tulpanlökarnas ekonomiska historia kan man läsa i Simon Schamas standardverk om Nederländerna som Englund citerar. Vist kan man sammanfatta föregångare men problemet infinner sig när Englund för resonemanget vidare till senare tiders börskrascher och det visar sig att han inte har mer att tillföra än allmängods. Det är naturligtvis inte så att Englund i ett slag blivit en dålig författare, men han ligger ibland farligt nära den form av historiskt notisskrivande som Herman Lindqvist excellerar i. Den smärre härskara trendsättare i kultur-Sverige som avtackas i förordet – Bourdieudisciplar kan göra en grafisk nätverksillustration – borde inför nästa bok uppmana Englund att göra det svårare Mikael Timm
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista