Ung Dylan

Bob Dylan är på turné igen - för vilken gång i ordningen vet nog bara de riktigt initierade dylanologerna. Men det här är nog den första turnén under vilken Bob Dylan vägrar spela gitarr. Mikael Timm var på Globen i lördags, och minns en annan spelning, för några år sen.
(Inslaget börjar med livemusik, och någon i publiken som ropar: "Judas!"). Så här lät på den Dylanturné som kom till Stockholm men jag missade. Det var 1966 och Dylan var mycket äldre då. Den kvällen gick en del när han bytte den akustikiska gitarren mot en elektrisk, i lördags gick folk när han bytte gitarren mot synt. - Jag förstår det inte. Varför vill han göra sångerna så här? Sade en Dylan-beundrare. Och några betydligt yngre som berättade att de just bildat band undrade varför han i helvete inte kunde sjunga melodin i Boots of Spanish leather. Det är ju ändå han som skrivit den? Måste han sjunga mot det bandet spelar? Ja, varför? Ryktet hade sagt att han övergivit gitarren för en synt och det stämde alltså. Det måste vara närmare 30 år sedan han senast på allvar spelade piano och då var han försiktigare. Nu handlar det inte om att prova en ny frasering. Han går lös på sångerna med yxa och slägga. Hugger sönder It’s all over now Baby Blue och sparkar på liket. Förvånansvärt ofta blir det bra, ibland mycket bra. Han ryter fram Things have changed men det är väl just det han innerst inne inte gjort. Alla de andra som delade scen med honom en gång har gått in i drogdimmorna, försvunnit i bankkontona och skriver tråkiga självbiografier där de försöker sätta in sig i historien. Det är bara Dylan som står däruppe fortfarande. Han ger fan i historien. Visst, han såg lite sur ut men jag vet från säker källa att han var glad. Det kan man nämligen se på fotarbetet. Om vänsterfoten rör sig någon gång är han munter, vickar den flera gånger är han uppspelt. Och det gjorde den i lördags. Och mer än så. Han rörde på högerfoten två gånger. Omedelbart reste sig alla på parkett upp. Jag förstår inte om de hade sett fotrörelserna, men på något sätt kan Dylan alltid kommunicera med publiken. Att poängsätta de nya tolkningarna mot de hundratals som föregått dem är inte bara omöjligt, det är småaktigt – och missar poängen. Spelar det någon roll om han framför Like a rolling stone som här eller slår sönder den med trummor och överstyrd bas? Sångerna är en helhet. Ju, mer jag ser Dylan på scen tycker jag att han liknar Picasso. I Henri-Clouzots film kan man se hur Picasso fullständigt obekymrad om att bli fotograferad vid duken, suddar ut en målning, ersätter den med annan som i sin tur blir en tredje. De blir inte bättre och bättre, de blir annorlunda. Det är som om Dylan och Picasso saknar sinne för hierarki: alla verk tycks lika viktiga, allt börjar om från början. I en värld där konstnärer och kritiker ständigt markerar generationsgränser, vilken grupp de tillhör, vilken de vill tillhöra är Dylans obekymrade hållning unik. Han visar gång på gång, kväll efter kväll, oavsett vilka som kommer, att konsten och därmed livet är möjligt att leva fritt. Mikael Timm
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista