Göthes dramatik Ett Lysande Elände

Lysande eländen - 22 teaterpjäser heter en tjock volym med dramatikern och skådespelaren Staffan Göthes "samlade verk", för att uttrycka sig på ett sätt som dramatikern själv aldrig skulle göra. Göthe föddes 1944 i Luleå, och "en kuststad någonstans vid Bottniska viken" är ofta spelplatsen i hans pjäser. Samlingen sträcker sig från 1972 med En natt i februari som spelats runt om i Sverige ett oräkneligt antal gånger till Byta trottoar från 2001 som gick för fulla hus på Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm häromåret. Och Staffan Göthe spelas ständigt någonstans i Sverige - i helgen kommer La strada del Amore, första delen i sviten om släkten Cervieng, att ha premiär på Dalateatern, och på Hagateatern i Göteborg har Välkommen till Götheland, ett collage av Göthes pjäser med Teater Tamauer, också premiär i helgen. Maria Edström har läst och bläddrat i denne spelade dramatikers Lysande eländen.
Staffan Göthe - the one and only! Efter att ha bläddrat och läst i "Lysande eländen" (lånad från pjästiteln "Ett lysande elände") kan jag inte låta bli att komma med en sån här "göthesism". För det finns nog ingen annan svensk dramatiker som vågar leka så barnsligt med språket som Göthe. 22 teaterpjäser lyder underrubriken, och det är verkligen sant - hans pjäser är en kärleksförklaring till teatern, redan deklarerad i "Den gråtande polisen" från 1979, med tågkonduktörens replik: "Detta är teater!" Och med hans dramatik samlad så här i en volym slår det mig att Göthe på ett unikt sätt skapat sin egen frizon mellan den naturalistiska inlevelseteatern och den stiliserade regiteatern - ett slags egen svensk commedia dell arte med vissa stående typer och med sin alldeles egna ton. Hans rollfigurer, med sina osannolika namn; Raymond Strid, Margot Crona, Bengt-Teddy Lampa, "Lampa - om det kan vara till någon upplysning" som han presenterar sig - alla dessa gestalter skapas i sina repliker, rollfigurerna är liksom inte herrar över sitt eget språk. Och uppenbarligen har Göthe fångat något mycket svenskt, han har gett den ja, svenska modellen med all sitt tafatta övermod sitt teatrala uttryck. Det går synnerligen utmärkt att läsa Göthes pjäser, men det är i spelet som det riktigt svänger. Hör bara, ur Radioteaterns uppsättning av "Arma Irma" från 1989: ILL 1.43 Sara Arnia och Birgitta Vallgårda i "Arma Irma" i regi av författaren själv. Irma, en udda fågel som sitter i sitt höghus i blåsten från Bottniska Viken, med sin väninna Margot Crona, hon med köttfärslimporna i andra ändan av luren - en typisk Göthe i det lilla formatet. Men från det lilla formatet, nästan kammarspel, vidgar Göthe panoramat i andra pjäser, framförallt i sviten om släkten Cervieng, och det är en resa genom Sverige och tiden att följa cerviengarna på sin färd från varitéer till Norrbotten, över förskingringen i Stockholm och världen för att till slut återvända till ur-scenen - en kuststad vid Bottniska Viken. I den senaste pjäsen "Byta trottoar" från 2001 citerar Göthe sig själv, en replik lyder: "Det är en natt i februari" - "En natt i februari" - titeln på hans första pjäs, en blinkning åt oss i The Göthe Fan Club! Själv vill jag citera en replik ur "Tjejen i aspen" tillkommen samma år, 1972, i mitt slutintryck av alla dessa "lysande eländen" - "Well - that was not little potatoes!" Maria Edström
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista