Tre fria grupper i Stockholm

Det är mitt i hösten och premiärerna duggar tätt även på Stockholms mindre scener. Vår teaterkritiker Anneli Dufva har besökt tre av dem.
Och vad ser jag? Kvinnor, kvinnor, kvinnor. Kvinnliga dramatiker, kvinnliga skådespelerskor. På Boulevardteatern, i Barbro Smeds lilla stycke Oy Saunatvättstugan AB, två kvinnor, en finsk och en svensk, i träta om vem som är bäst, om olikheter och fördomar. Revyform och putslustigheter som inte når längre än nån sorts konferensteater, men Kira Roiskos mustiga stämma, den dröjer kvar. På Teater Giljotin däremot har teatergruppen Zubqult hyrt in sig, och det med den äran. Brittiska Shelagh Stephensons pjäs Minnen av vatten om tre systrar i yngre medelåldern, som kommer tillbaka till föräldrahemmet för att begrava sin mamma, den verkar i det närmaste skräddarsydd för den här ensemblen. För trots det välbekanta utnyttjandet av tre systrar och det slitna tricket att låta dem väl tydligt representera helt olika personlighetstyper – så lyckas Jonna Arb, Cecilia Nilsson och Pia Oscarsson med den svåra balansgången att vara sanslöst och ogardet trams-flams roliga OCH djupt allvarliga. Det handlar om att vara barn och att kanske inte få barn. Och det självklara, men inte mindre laddade temat, att minnet bara är ens eget, lika sant som opålitligt. Varje scenskole-elev borde se föreställningen som en lektion i samspel och solidaritet med den egna rollgestalten – regissör, (dock) faktiskt en man, Marcus Groth. Och därifrån till Teater Brunnsgatan 4, till en ensam kvinnlig skådespelerska, med ett helt teaterlivs erfarenhet. Lena Nyman, i Kristina Lugns Två Solstrålar på nya äventyr. Hon kommer in likt en Chaplin, med käpp och svart kostym. Hon söker sin väg över scenen, stegen prövande. Hon ser på oss, rakt på publiken, med sitt fårade, rörliga ansikte – det är som en mask i sin tydlighet. Rösten lika föränderlig den, mellan ljusaste ljus och raspigt mättad. Hon är en budbärare från dödsriket, en som känner sorgen , men ändå vill mana till liv, på en gång gammal och bara ett barn. Kristina Lugns ord självklara hos henne – lika mångtydiga de, som hon själv. Det är så vackert och så rasande skickligt… Anneli Dufva
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista