Dekanen av Lars Gustafsson

Om man tittar på författaren Lars Gustafssons lista över utgivna böcker, så är det faktiskt så att han ända sen 1966 har kommit ut med minst en bok varje år. Vilken statistik. Och idag är det dags för årets Lars Gustafsson, hans tredje och sista roman i en amerikansk trilogi, där de två tidigare böckerna heter Historien med hunden och Windy berättar. Den här avslutande boken har titeln Dekanen - och dekan, det är en maktbringande titel inom universitetsvärlden, för den som är fakultetsordförande. Marie Lundström har läst boken.
Åh, det är underbart vidrigt att slängas in i den här världen igen! Det amerikanska campuslivet, de akademiska roddarlagen, skandaler med inköpta professorer från Harvard. Det är en fruktansvärt liten värld, livsfarlig för att den besitter makt och pengar - och människor med den härliga kombinationen barnslighet och intelligens, vilket gör varje fakultetsmöte till en grym, mordisk seans om anslag och tjänster. Spencer C. Spencer jobbar som biträdande dekan under dekanen Paul Chapman - en iskall vietnamveteran i rullstol. Dr Chapman är som en schaman, vet allt om alla. Hans fiender får hjärtattacker. Innan de dör ser de dekanen "i form av en jättelik svart varg framför sig". Ja, så här har de det visst på University of Texas i Austin, om man får tro den här boken, som knyter ihop säcken med de tidigare två, och också puttrar på i samma livsfilosofiska stil. Inte ett kapitel utan de gamla grekerna, gud och fria viljan. Boken har formen av anteckningar som hittats i Spencers bil: han har gått rakt ut och lämnat alltsammans bakom sig i öknen i Texas. Hans efterlämnade anteckningar har fuktskador, sidor saknas. Tomrum är alltså inbyggda i själva formen. Och det är det filosofiska bekymret tomrummet som fyller ut sidorna här. Men riktigt svårt och krångligt blir det inte. Som romanförfattare är Lars Gustafsson en filosofins Bodil Jönsson, han bjuder frikostigt på aptitretande tankesnacks, alla tankar kittlande och vidgande. Ja, jag vet att många älskar det, själv har jag bara så svårt för just det. Det är något falskt med att aldrig dyka ner ordentligt, att egentligen aldrig sätta sig själv eller läsaren på spel. Ibland kunde man gott tänka sig fler tomrum i texten. Till exempel när han drar sina femtiotalsbeskrivningar av studentskors fylliga bröst och attraktiva kvinnokroppar. Men jag tuggar i mig. För att få det jag inte vill vara utan: Hans ritning över universitets eget universum. Marie Lundström
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista