Samtalskultur

Linda Skugges recension i Expressen av Björn Ranelids roman ”Kvinnan är det första könet” har debatterats på kultursidorna i snart en månad nu. Det hela har resulterat i ett slags skyttegravskrig mellan yngre kvinnliga krönikörer, som försvarar Skugge och medelålders, företrädesvis manliga kulturskribenter som menar att texten aldrig borde ha publicerats. Dessutom finns här en motsättning mellan dom ”finare” morgontidningarna, och dom föregivet ”uppkäftigare” kvällstidningarna.
Det det från början handlade om var att Skugge anspelat aningen för mycket på Björn Ranelids utseende i recensionen. Att kritiker över huvud taget anspelar på en författares utseende i en recension, är mycket ovanligt. När det nån gång händer brukar det vara på nivån, ”att en så spröd liten kvinna kan skriva en sån maskulin prosa” eller ”att en sån grofsing till karl kan skriva så känsligt om att bli övergiven”, det vill säga ett slags biologistiskt antagande att författarens fysik skulle sätta spår i det han eller hon skriver. Skugges recension gör inget sånt antagande. Den börjar med en rätt ingående, aningen homofob, beskrivning av Ranelids yttre, som mynnar ut i satsen: ”Det här måste vara den sjukaste bok jag nånsin läst”. Jaha, men hon har ju inte börjat tala om boken än, tänker man, hon har jag bara pratat utseende. Jag tror det är det här som irriterat en del kulturskribenter, Skugges totala brist på argumentation och analys, det vill säga på offentlig samtalsteknik. Hon håller sig inte till reglerna. Och då menar jag “inte alls”. Och det kan väl vara bra, om reglerna är helt ruttna, som i en diktatur. Men det är inte där vi befinner oss, DN:s kulturchef är inte Mohammar Kaddaffi. Det går att förändra kultursidesspråket inifrån, i synnerhet om man har fri tillgång till spalterna som ju en mediakändis som Linda Skugge oftast har. I en artikel i Expressen den 11 oktober försöker Skugge besvara kritiken, och skriver bland annat, citat "90 procent av recensionerna av mina böcker handlar bara om hur jag ser ut" slut citat. Jag beställde upp tio av de större tidningarnas recensioner av Skugges förra bok från pressarkivet igår. Det var genomgående uppskattande och fylliga recensioner. Men inte i någon av dem ett ord om Linda Skugges utseende. Varför påstår hon det då? Jag vet inte. Kanske för att fakta i den sortens krönikor Skugge vanligtvis skriver, väger fjäderlätt jämfört med upplevelse och effekt. Men i det övriga offentliga samtalet, till exempel recensioner och debattartiklar, betyder sånt som saklighet, argumentation och faktakoll fortfarande en del. Och det är inte helt ruttet, oavsett om man är man eller kvinna, medelålders, vänsterhänt, eller född i Grums. Lars Hermansson
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista