Lars Vilks juridiska happening

Tjugotre år har gått sedan konstnären Lars Vilks började bygga skulpturen "Nimis" av drivved på stranden utanför Arild i Skåne. Sedan dess har Nimis kompletterats med betongverken "Arx" och "Omfalos", men framförallt av ansenliga högar med rättsprotokoll - Lars Vilks projekt har stått i ständig strid med dom lokala myndigheterna. Att processerna kring Nimis & Co är en del av själva konstverket tycks till och med domare och kronofogdar medvetna om idag, och Lars Vilks har nu sammanställt historien i en behändig bok med titeln "Myndigheterna som konstnärligt material".
Och när man får läsa Lars Vilks egen sammanfattning av åren som gått där nere på stranden, på tjänsterummen och i rättssalarna, så inser man hur lyckat projektet är som konstverk. Alla har ställt upp, och bidragit till en sociokulturell process som ideligen matats med ny energi, från den påhittige Lars Vilks själv, från alltmer uppgivna byråkrater, alltmer uppretade advokater, ännu argare konstmarodörer - plus förstås en allt större och entusiastisk publik som trasslar sig ner längs den knöliga vallfartsstigen, det är ungefär 30 000 besökare om året. Men jag kan inte låta bli att tänka om. Om inte myndigheterna varit så vankelmodiga då på 80-talet, om dom i stället slagit till snabbt och skoningslöst, och bränt ner Nimis på embryostadiet, då kanske inte…. Nja, Vilks hade nog klarat det också. Drivvedsskulpturen Nimis har reparerats och byggts om efter otaliga sabotageförsök, höststormar och flodvågor, men eftersom allt som händer är en del av verket så spelar det ju ingen egentlig roll. Domar och bötesförelägganden säljs bara vidare som konstverk, och Vilks fortsätter att bygga. Och betongskulpturen Arx står lika fast som en bunker från andra världskriget, trots flera angrepp med släggor. Det är bara den senare betongkolossen Omfalos som blev föremål för ett handfast myndighetsingripande, ett tillslag så snabbt och handlingskraftigt att man fortfarande strider om det var helt lagligt, när dykare och en kranbåt dök upp en söndagmorgon i december 2001 och lyckades få loss den ett ton tunga pjäsen. Nu har Omfalos hamnat på Moderna Museet, och kvar på plats står en åtta centimeter hög kopia som - helt lagligt - minnesmärke. Visste ni förresten att askan efter den rikskände noshörningsungen Nelson vilar under ett stenkummel invid Nimis? Jorå, Nelson jordfästes vid en ceremoni i augusti 2000. Visst handlar mycket om humor i den här historien, det kan inte Vilks undvika, trots sitt försök att distansera berättelsen, men samtidigt säger den genom sin 23-åriga längd rätt mycket om dom typer av maktlöshet som myndigheter kan drabbas av inför det diffusa konstbegrepp som vår samtid brottas med. Och precis som konsten är lång, fortsätter Vilks och myndigheterna att processa, in i evigheten. Karsten Thurfjell
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista