"Sonen" originell nagelbitare

De två belgiska filmbröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne kan kanske säjas ha blåst liv en den social-realistiska filmgenren med sina filmer "Ett löfte" och "Rosetta", som också visats här i Sverige. Men dom har en alldeles egen lågmäld stil, långt ifrån allt socialt indignationspatos. Nu har deras nya film "Sonen" - "Le fils" svensk premiär på fredag, med brödernas husskådespelare Olivier Gourmet i huvudrollen. Och bröderna Dardenne håller stilen, tycker Maria Edström som sett "Sonen".
Det finns ingen musik i den här filmen, inte minsta lilla plong, utan bara naturliga ljud. Här är det hammarslag och sågmaskin i det snickeri där Olivier, som spelas av skådespelaren med samma namn, jobbar som lärare åt kriminella unga gossar som ska återanpassas i samhället. En av dessa, Francis, oroar och jagar upp Olivier, och utan att avslöja för mycket så handlar det om Oliviers egen son som är död. Och det är psykologiskt kammarspel som bröderna Dardenne skapat, klätt i det närmast dokumentära berättandets skepnad. Handkameran följer andfådd Olivier hack i häl, det är som om vi försöker kika över hans axel för att se vad han håller på med. När vi ser hans ansikte iakttar han alltid Francis, med ett knappt märkbart ständigt vaksamt uttryck. Eller så är han upptagen och har liksom inte tid med oss. Han förefaller ständigt grubbla medan han gör sin ryggymnastik, fixar sina verktyg, packar sin lunchlåda. Han är i ständigt i verksamhet, och rör sig med kroppsarbetarens ekonomiska rörelsemönster. I skådespelaren Olivier Gourmet har bröderna Dardenne hittat sin skådespelare, med förmågan att ladda den vardagligaste handling med sitt speciella "underspel" - han vet exakt hur lite han kan göra . Och spelet mellan honom och den unge Francis i Morgan Marinnes spensliga och blonda gestalt, är också så där skenbart konstlöst, men med en nerv som gör "Sonen" till en de originellaste nagelbitare jag sett. Olivier blir närmast fixerad av Francis, som i sin tur regerar som en liten jycke på lite vänlighet. Bröderna Dardenne har verkligen vitaliserat en filmgenre, som av brist på kreativt syre verkat självdö efter 70-talet, och dom gör det med en sån respekt och estetisk medvetenhet att dom nästan får en gammal ikon som tex Ken Loach att framstå som en socialpornograf. Bröderna Dardenne visar nämligen att det finns människor i alla social miljöer. Maria Edström
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista