Litteratur

Lotass vindlar vidare

Den svarta solen heter den tredje delen i den blivande akademiledamoten författaren Lotta Lotass trilogi, som är inspirerad av filosofen Kants tre kritiker: Kritik av det rena förnuftet, av det praktiska förnuftet, av omdömeskraften.

De två första är: Den vita jorden som består av en papplåda fylld med små häften att läsa i valfri ordning (som ju manifestskrivarna med Jerker Virdborg i spetsen ondgjorde sig över) och del tre Den röda himlen är skriven i en enda lång mening.

Den svarta solen läses dessutom som i en slags labyrint, 340 stycken kan läsas i olika snitslade banor och det har Maria Edström gjort.

 ”Nu är jag högt ovanför dem. Tält och trädskjul. Leråkrar och lador. Fält och paradplatser. Ovanför det utstakade rummet.”

 Så börjar ”Den svarta solen” - med ett jag som överblickar den labyrintiska, konstgjorda värld vi sen ska vindla, eller kanske snarare irra omkring i. Bokens numrerade stycken som hänvisar vidare längs olika ”vägskäl” är alla detaljerade beskrivningar av olika slags rum, gjorda av olika slags material, med olika slags ljus och olika slags ljud. Allt beskrivs med rader av adjektiv som bildar rytmiska ramsor, med ord som glanska, skymliga, skillrande, planade, numma, steniska, valna, fornade, enständiga, lasiga, labra, punsade, luckra. Det är en klaustrofobisk värld att vistas i, och de olika vägar läsningen kan ta understryker det här, tex har jag bara upptäckt ett möjligt val för att överhuvudtaget ”ta sig ut” till sista sidan och läsa ut boken. 

 Det är som om man hamnat i ett museum bland fascinerande installationer och tavlor eller i ett otroligt välgjort dataspel eller i en monotont upprepande dröm, där tiden är då, nu och sen samtidigt. Och i de här rummen dyker gestalter upp, Den Andre, Vittnet, Soldaten, Emissarien, Drabanten och de väntande. De hanterar symboliska ting som tavlan, amuletten, Arken, gipsbysten, marmorskallen. Ibland är allt helt och intakt, ibland skadat och upplöst. Och som alltid hos Lotass är det i beskrivandet, i detaljerna, i det konkret fysiska som någonting börjar vibrera och forma sig till en liksom pågående civilisationsberättelse.

 Och om man med filosoferna Sven-Olov Wallenstein och Erik van det Heeg komprimerar Kants tre kritiker, som Lotass triologi tar avstamp i, till tre frågor: 1) Vad kan jag veta? – så handlar kanske ”Den vita jorden” om människans vetanskapslystnad på ont och gott, och 2) ”Vad bör jag göra?” blir i ”Den röda himlen” om första världskriget en uppgörelse med människans blodtörst och tredje frågan ”Vad kan jag hoppas på?” får ett mångtydigt svar i ”Den svarta solen”. Kanske att vi trots allt skapar världen, hur instängda vi än är i den. ”Våra mjuka händer passar i ett stycke med varandra” som det heter i bokens sista rader.

Maria Edström
maria.edstrom@sr.se