Litteratur

Anyurus dikter stannar på halva vägen

Samma år som Jonas Hassen Khemiri gav ut sin debutroman Ett öga rött, kom Johannes Anyurus första diktsamling: Det är bara gudarna som är nya. Det här var 2003 och de båda, nästan ihjälkramade av offentligheten, fick finna sig i epitetet invandrarförfattare, fast de hade svenska mammor och var uppvuxna i Stockholm respektive Växjö. 2005 kom Johannes Anyuru med sin andra diktsamling Omega. Redan då hade invandrarstämpeln i recensionerna bleknat något och nu när hans tredje diktsamling är här, är måhända fokus på hans blandade ursprung ännu något suddigare? Städerna inuti Hall heter Johannes Anyurus tredje bok, en diktsamling i Sonnevistorlek, 358 sidor lyrik som inleds med ett citat ur Vergilius Aenedien, det romerska nationaleposet från 20-talet före Kristus.

Det finns en sådan underbar historia om Vergilius, han som egentligen aldrig blev klar med sitt nationalepos och ville att den där ofullständiga Aeneiden skulle brännas då när han dog år 19 före Kristus. Hans bästa dag på jobbet bestod tydligen av att diktera ett par rader - inte mer - på morgonen, och sedan fila och putsa och jobba på dem under dagen, "liksom björnhonan slickar sina ungar".
   Those were the days. Johannes Anyurus epos tycks något mer snabbskrivet. Det är läst, lärt, tänkt och googlat. Men vad det saknar, för att nu i orättvisans namn jämföra med Vergilius, är omedelbarheten. Det direkta tilltalet. En hand utsträckt mot läsaren. Det som tycks gjort med sådan lätthet av den gamle mästaren, men som kräver tid, möda och vilja att nå.

En så omfattande diktsamling som den här, ropar också efter olika sorters tempon.Fullföljning och fördjupning i någon av delarna. Men här hastas det vidare. Så stannar en stor mängd härligt originella tankar och dikter på halva vägen - denna gång.
  Ändå: Hjälten Aeneas och diktaren Johannes. Vad skulle inte de två kunna uträtta ihop! Johannes Anyuru är något riktigt bra och väsentligt på spåren när han blandar in fantasygenrens rekvisita i det gamla eposet. Båda sorters litteratur håller sig ju alldeles naturligt med parallella världar, superhjältar, övernaturlighet och moral.
  

För det är en moralkaka vi har att torrt tugga i oss. Det är tomt och tyst i den västvärld där polisstaten hotar, där krigaren från förr blivit ett high tech-monster, en våldsam, kriminell, metallskramlande varelse med läkemedelsavfall i kroppen. Åren har gått sedan det romerska riket, men vi ser fortfarande på oss själva genom samhällets berättelser och myter. Ett försök att teckna vår tids mytologier, väcker en otrolig mängd tankar. Det är dem jag tar med mig. Inte dikterna.

Marie Lundström, SR Kulturnytt
marie.lundström@sr.se