Verdis Nabucco på Värmlandsoperan

Operan med Fångarnas kör, så enkelt kan man förklara vilken Verdiopera som man nu sätter upp på Värmlandsoperan i Karlstad. Det är också en opera som på sätt och vis blivit mer känd för andra fenomen än själva innehållet. Slagdängan Fångarnas kör ingår i ett bibliskt drama, men användes under Verdis tid som en symbol för nationen Italiens enande. Det handlar alltså om operan Nabucco, eller Nebukadnessar som den ofta har kallats i Sverige, och den sätts upp av den danska operasångerskan Lone Koppel som regisserar för andra gången efter en lång sångkarriär. Per Feltzin såg premiären i går kväll (23/10).
Han var effektiv, den gode Verdi. På två timmar hinner han med ett helt folks kamp och fångenskap, två halvsystrars strid om makt och kärleken till och från en fiende, en kungs seger, hans nederlag efter övermod och hans revansch, en prästs lyckade och misslyckade försök att få hjälp från ovan. Allt det, allt stöpt i en häftigt driven Verdimusik i klassisk form, med mycket blås, med arior, ensembler och körpartier och förstås allt samtidigt. Nabucco är en sällan spelad opera i Sverige. Ett tyskt gästspel för 140 år sedan, sen en gång på 60-talet i Stockholm och så nu i Karlstad. Skälen till frånvaron är dels att den kräver mycket duktiga sångare, dels att musiken är fantastisk men handlingen rapsodisk och fylld av frågetecken. Något den delar med till exempel Ödets makt och Trubaduren. Av det här har regissöroen Lone Koppel tillsammans med främst landsmaninnan, scenografen och kostymören Maria Salmons, gjort en mycket vacker stram uppsättning men samtidigt förvånandsvärt konventionell. Bitvis är det närmast konsertant trots kläder av tidlöst, lite gammalt snitt. Koppel tycks lita helt på att Verdis musik ska bära allt! Den bär verkligen mycket och dirigenten Ingar Bergby håller ihop kör och orkester fint, tätt - detaljerad ljudbbild har han. Men om sångarna ska stå vid rampen och sjunga ut mot publiken kräver det sångare som alla har guld i strupen. Det har de inte på Värmlandsoperan. Tillsammans med kören hörde vi förut den unga AnnLouice Lögdlund i den ursvåra rollen som en av döttrarna. Hon har stor skärpa i de starka partierna, men helt naturligt lite svårare när det är pianissimi. Joakim Berg är en ny bas, ett löfte i prästrollen. Men Björn Eduard och Björn Asker har båda problem med elasticitet, ton och klang. Jag förstår att ambitionsnivån är hög, nu när man dessutom bytt namn från Musikteatern i Värmland till Värmlandsoperan. Men med sådana amitioner måste man engagera sig mer i rollbesättningen. Det blir ingen helhet när kör och orkester dominerar så här mycket. Per Feltzin
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista