KONST

Oväntat opolitiskt om naturen

"Livsformer" kallas höstens stora utställning på Bonniers Konsthall i Stockholm. 11 konstnärer och fem filmmakare som alla på ett eller annat vis sysslar med ”vår relation till naturen, förhållandet mellan natur och kultur, mellan det konstgjorda och det organiska, samt mellan konsten och landskapet”, som det står i pressmeddelandet.

   Ja inte vet jag om jag blev så värst mycket klokare på det här med mitt eller någon annans förhållande till naturen och det levande. Här finns flera bra enskildheter men som helhet blir det litet vagt och liksom ofokuserat, det framgår inte riktigt varför någon har velat göra just den här utställningen.

  Dessutom är det ju litet häpnadsväckande att just nu göra en så totalt opolitisk utställning om vårt förhållande till naturen, nu när det förhållandet är den högst prioriterade av alla politiska frågor. Men här, knappt en susning om växthuseffekt, klimathot, genmanipulation eller miljöförstöring. Det känns litet konstigt.

  Men visst, jag gillade Jani Ruscicas kalejdoskopiska fondtapet av landskapsfragment från Färöarna, ett landskap av ständiga upprepningar som kan växa sig hur stort som helst, det är bara att klistra på nya remsor, och Katie Patersons karta över de 27000 döda stjärnor som vetenskapen känner till, den är mycket vacker på ett stillsamt vis. Dessutom uppskattade jag Charles Averys maniska sätt att konstruera en fantasivärld, komplett med kartor och landskap, befolkad av besynnerliga varelser, nördverksamhet på hög nivå.

  Men det var i två andra verk som jag tyckte mig se något av vårt förhållande till naturen, på riktigt. Det ena är en dokumentär video om byggandet av Robert Smithsons legendariska Spiral Jetty i Stora Saltsjön i Utah. Där finns en evighetslång sekvens av en gigantisk gul bulldozer som vrålande sätter sina järntänder i ökengruset och sliter sönder planetens hud, och det bara pågår och pågår och till sist har monstret med rå styrka lyckats göra konst av en bit natur. Det är vackert, på sitt sätt.

  Det andra är en film från en gigantisk solenergianläggning i Mojaveöknen, en oändlig rad av blanka solfångare som automatiskt och med absolut synkroniserad precision långsamt vänder och vrider sig för att få bästa vinkeln mot solen, alldeles tyst, alldeles folktomt, som om de stod där och dansade för sig själva, en mekanisk hightechbalett där ute i ödemarken. Av själva naturen syns ingenting längre, den är helt täckt av de blanka, tysta, högtidliga, dansande skärmarna.

  Där, i de två verken, tyckte jag mig se något viktigt om vårt förhållande till naturen, vad vet jag inte exakt, men jag minns dem.

Mats Arvidsson

mats.arvidsson@sr.se