Film

Hartleb befriande osentimental

Dokumentärfilmaren Rainer Hartleb är kanske mest uppmärksammad för sin svit om barnen i Jordbro. En serie filmer från 70-talet och framåt, varav En pizza i Jordbro belönades med en Guldbagge.
   Rainer Hartlebs nya film heter När jag blir stor. Katarina Wikars har sett den.

I dessa tider när TV3 försöker få Anna Anka att ryka ihop med grannarna för det är bra tv, och när till och med SVT Dokumentär försöker få till en dramaturgisk kurva på Bergmans hushållerska och Bergmans tusentals ganska ensidiga lappar så är det befriande osentimentalt att följa med Rainer Hartleb till Jordbro, samma skola som förr, bara en annan generation barn, men han är där, årtionde efter årtionde, ställer sina lågmälda frågor, får dom att stanna till, tänka efter, skratta lite. 

Tiden är en viktig aspekt. Kanske mer anmärkningsvärd nu än förut, i bruset, när ingen snart som den norske socialantropologen och författaren Thomas Hylland Eriksen brukar säga, när ingen kan tänka en tanke längre än fem centimeter.
   Rainer har filmat barnen från första skolfotot tills de går ut nian, när de sitter där hos syokonsulenten, med alla sina framtidsdrömmar, NA, elteleteknisk, bara han kommer in nu då, tänker jag.

Det är barn i det nya Sverige, vars föräldrar kommer från krigets Bosnien, från Somalia eller har en terroristanklagad pappa från Algeriet, numera frikänd. Så ser det ut, segregering, det nya klassamhället.

Men Rainer Hartleb har ingen pekpinne, letar inte konflikter och gängbråk och droger utan filmar i den där vardagen, den som pågår år ut och år in, där Jocke växer upp och drömmer om att bli stor och kunna skjutsa mamma till Ica Maxi, där hon ska få handla hur mycket hon vill, han stannar i föräldrarnas kök, folk går upp och jobbar, blir kära i nån annan, är stolta över sina barn, försöker. Och jag gråter en skvätt på slutet, när Jejjan blir skolans bästa elev, det är ändå något visst med framgångssagor, och när jag kommer ut från biografen ser jag på omvärlden med lite andra ögon, inbillar mig att Rainer Hartlebs film för en stund gjort mig till en bättre människa.

Katarina Wikars
katarina.wikars@sr.se