Momsen på biobiljetter höjs till 25%, för att finansiera en helstatlig filmpolitik.
filmutredningen

Filmpolitik utan kvalitet

I går överlämnade filmutredaren och SR:s vd Mats Svegfors sitt betänkande Vägval för filmen till regeringen. Och som kunde höra i Kulturnytts lunchsändning på onsdagen blev det inget nytt filmavtal. Därmed bryts en nästan 50-årig, kulturpolitisk tradition: det första avtalet mellan staten och filmbranschen skrevs under 1963. I dess ställe kommer, enligt Mats Svegfors förslag, en helstatlig filmpolitik - finansierad med en momshöjning på biobiljetterna. Kulturnytts Mikael Timm är besviken.

När Harry Schein och Krister Wickman 1963 övertalade finansminister Gunnar Sträng att biografägarna skulle få sänkt skatt mot att de gav tio procent av biljettkassan till ett nybildat filminstitut som i sin skulle se till att det gjordes film,var det en lösning som passade alla.
   Riksdagen slapp anslå pengar, producenterna fick produktionsstöd, biograferna fick ny film att visa och regissörerna belönades om de gjorde kvalitetsfilm.

Numera fungerar inte mycket. Avtalet är underfinansierat därför att tre fjärdedelar av intäkterna på en film kommer från DVD, nedladdningar och annat. Och de branscherna vill inte vara med och betala för nyproduktion av film. Och det regionala filmstödet har mest lett till bilder turistbyråerna gillar.

Svegfors har alltså måst hitta en ny lösning. Filmarna själva brukar ropa på staten. Till skillnad från sina kolleger i Tyskland, Italien och Frankrike älskar nämligen svenska kulturarbetare staten. Och så blir det nog.

Men för att svensk film skulle spritta liv behövs 3-400 miljoner kronor i nya pengar, då skulle stödet hamna i nivå med det danska filmstödet. Hade Svegfors lyckats få med finansministern på det hade han gjort en historisk insats. Nu utgår han från att oförändrade resurser skall räcka till en helstatlig filmpolitik.
   Man höjer biomomsen, finansministern tar hand om pengarna och så hoppas man att han betalar ut allt i filmstöd. En lösning som i praktiken kan betyda mindre pengar till nyproduktion och mer statlig styrning. Politiskt korrekta filmare och departementssekreterare kan se ljust på framtiden.

Huvudproblemet med svensk film tas inte upp i utredningen. Hur få fler bra svenska filmer? Det nuvarande stödet är en kompromiss. Man har måst ge alla i branschen något för att få parterna att skriva på avtalet.
   Men när nu avtalets tid är förbi borde man tänka större och friare.

Schein menade på sin tid att gjorde man film som stack ut kom publiken. Det kanske inte stämmer längre, men faktum är att staten satsar åtskilliga miljoner i stöd av filmer som konstnärligt inte är värda att stödja. Och biljettpriserna är bland de högsta i Europa.
   De senaste åren har filmare som är intressanta – Falkenbergsgänget, Johan Kling – gjort sina första verk utanför stödsystemet vilket borde vara en tankeställare.

Dags för Harry Scheins favoritord, ett begrepp som få kulturdebattörer vågar bruka, men som faktiskt är vad filmpolitik bör handla om. Kvalitet.
   Den utredningen väntar vi på.

TIDIGARE I KULTURNYTT:


Mikael Timm, SR Kulturnytt
mikael.timm@sr.se

Relaterat

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".