1 av 2
2 av 2
Strax innan hade han ätit pastaskruvar.
serier

Smygande skräckmanga i högform

Nu är det allhelgonahelgen, och har man en fäbless för död och skräck kan man glo på TV där det bjuds på en massa amerikanska skräckfilmer. Men om man föredrar att sitta i läsfåtöljen, kan man istället plocka upp den japanska skräckserien Uzumaki av Junji Ito.
   En klassiker i Japan, där den även filmatiserats. Första delen av serien finns nu översatt till svenska med dubbeltiteln Uzumaki-Spiralerna.

Spiraler är inte särskilt läskiga. Möjligtvis hos en hypnotisör med ont uppsåt, men inte i sig själva. Förrns Junji Ito börjar peka ut dom: i snäckskal, hårlockar, inneröron, rökpelare. Samtidigt som folk trillar ner i vansinne. Då blir det otäckt.

I den lilla kuststaden Kurôzu-cho börjar det hända märkliga saker. En familjefar blir besatt av spiralformer, först i naturen, sen i sin egen kropp. En snigellik flegmatisk tonårspojke börjar gå ut bara när det regnar, hårlockar tar över flickornas kalufser och märkliga formationer sätter sig på allt som stadens krukmakare bränner.

Berättarrösten är Kirie Goshimas. Hon är en tonåring i skoluniform, med vita ankelsockor, söt kjol och hela baletten. Ändå är hon ingen scream-queen, ni vet en söt tjej i en skräckfilm som alltid råkar ut för det värsta och skriker hysteriskt, helst i underkläder.
   Nej, Kirie är en ovanligt samlad skräckciceron, som storögt ser på när allt faller samman runt henne. Hon betraktar vad som händer, men råkar också själv ut för spiralernas vansinne. Och när hon drabbas, går inte heller läsaren säker.

Det är smygande otäckt. Och de överdrivna swooscharna och den, för en svensk läsare, ganska obegripliga berättartekniken med plötsliga hopp i tempo och stil som är vanliga i japanska serier, är inte med här.
   Utan större omsvep skildrar Junji Ito hur vansinnet kryper på. Vanliga människor tappar orienteringen och springer runt, runt, utan att komma nånstans. Hu.

Det är så typiskt taskigt japanskt att ta en vardaglig sak, eller bara ett mönster, som man aldrig riktigt tänkt på förut, och hälla ner skräcken i det. Här är det spiraler, men jag tänker också på filmsuccén Ringu, som fått mig att frukta tv-apparater och VHS-band. Eller splatterskräckisen Suicide Circle där en trivial pojkbandsaffisch blir läskig.

Junji Ito drar undan mattan rejält. För pappa tittar på snäckskal och äter pastaskruvar. Sen är det bara: ajöss.

Sofia Olsson, SR Kulturnytt
sofia.olsson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".