Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
1 av 3
Schattenspiele - interaktiv skuggteater av Eva Meyer-Keller.
2 av 3
Spelplan till Jägaren, signerad Alexis Holmkvist
3 av 3
No Dice med Nature Theater of Oklahoma. FOTO: Peter Nigrini
FESTIVALRAPPORT

Snäll på hotell & burlesk med burkläsk

Gränserna för vad man kan utsätta publiken för är duktigt stretchade på festivalen Perfect Performance i Stockholm. Kulturnytts Cecilia Djurberg har utsatt sig för Konsten i ett hotellrum och genom att äta amerikanska mackor under en fyratimmars nonsensshow.

Om man som jag har ett inbyggt motstånd mot interaktiv teater och konsekvent sätter sig längst bak på föreställningar där det finns minsta risk för att bli uppbjuden på scen, känns det som en seger att lyckas smita förbi performancekollektivet Gob Squad på Dansens hus när Perfect Performance invigs och på ett betryggande avstånd – det vill säga på en storbildskärm i foajén – iaktta alla andra som haffas av de smokingförsedda killarna på röda mattan utanför och likt superkändisar trakasseras i Konstens namn.

Jag drar också en lättnadens suck över att bara behöva titta på Eva Meyer-Kellers Schattenspiele, där de publikpersoner som vill får leka parvis med köksredskap, vatten och såpbubblor bakom skärmar för att skapa ett slags skuggspelsperformance för resten av publiken. Säkert roligt för dem som är med, men i längden småtrist att se. 

Desto roligare att spela performancekull i foajén med festivalgeneralen Danjel Andersson, Expressenkritikern Margareta Sörenson och teaterchefen Karl Dunér.

En interaktiv uppvärmning inför utmaningen med norske Heine R Avdals och Yukiko Shinozakis Field Works på Clarion hotell. För där blir jag tvungen att brotta ner interaktivitetsmotståndaren i mej totalt och på vinst och förlust sätta nyckelkortet i hotelldörren, kliva in helt ensam i rummet där performancen ska äga rum, utan att ha den minsta aning om vad som väntar därinne. Eller förväntas av mig.
   Nu hade jag visserligen inte hört några otäcka rykten om norske Heine innan, men med tanke på att det som bekant kan vara lite oklart var konstens gränser går, i kombination med att jag är den absolut första att uppleva detta platsspecifika verk, känns det faktiskt riktigt besvärligt att göra entré.

Mycket besvärligare än när jag under föreställningens gång hittar något som ser ut att vara en tickande bomb i en skokartong under sängen.
   Efter ha förvissat mig om att det faktiskt inte gömmer sig någon alls bakom gardinerna, i garderoben eller i badrummet – trots att det kommer en del mystiska ljud därifrån, börjar jag känna mig trygg. Jag är övertygad om att det måste finnas en övervakningskamera någonstans, men hittar den först mot slutet, och låter mej underhållas av de överlappade bilderna av mej själv och konstnären på hotellrumstv:n.

Efteråt brottas jag mest med insikten om att mitt väluppfostrade beteende är så oerhört svensktråkigt. Kanske min snällhet gjorde att jag missade något intressant och utvecklande?
   Motstånd uppstår dock snart igen vid Nature Theater of Oklahomas No Dice på Teaterhögskolan samma kväll. Ensemblen brer smörgåsar åt publiken, men man får bara välja mellan peanutbutter & jelly och majonnäsdrypande ham & cheese.

Jag får en burk Dr Pepper att skölja ner mitt svåra val med och temat i den vulgoamerikanska teatermenyn går igen i föreställningen av gruppen som hämtat sitt namn från ett kapitel i Kafkas roman Amerika.
   Spelet är over the top och lite till. Roligt på den hårfina gränsen till outhärdligt.

Det som först bara verkar vara trams kommer via spridda nycklar under föreställningen (tack och lov) fram till en slutsats.
   ”It is probably a formula that they're following” sägs under en diskussion om fenomenet “dinner theatre”, och syftar metamycket på det upprepande, yviga rörelsemönstret. 

Att den burleskt utstyrda ensemblen inte bara får sina repliker i hörsnäckor, utan att de faktiskt lyssnar till – och återger – gruppmedlemmen Pavol Liskas inspelade telefonsamtal med sin mamma framgår som ett facit i finalen. Varpå ett mycket intelligent och underhållande fyratimmarspaket späckat med idéer om kommunikation och teaterkonst knyts ihop utan att kännas det minsta teoretiskt. 

Perfect Performance pågår till och med 31 oktober.

Cecilia Djurberg, SR Kulturnytt
cecilia.djurberg@sr.se

TIDIGARE I KULTURNYTT:

Smakprov ur No Dice av Nature Theater of Oklahoma:

Relaterat

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".