Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Konst

Murens fall är både början och slutet

Publicerat tisdag 3 november 2009 kl 08.50
Sophie Calles The Detachment, 1996.

Europa över firas tjugoårsminnet av Berlinmurens fall på en mängd olika sätt.
   Österrike var ett av de första länderna som fick ta emot flykttingströmmar när gränsen mot Ungern öppnades, och i Wien visas nu en stor utställning på Kunsthalle Wien. 
   Den heter 1989, slutet på historien eller början på framtiden.

Att det låter om utställningar med samtida konst - särskilt när det är samlingsutställningar hör snarast till det man förväntar sig - men i Wien slår man något slags rekord. Undrar om Barbara Kruger själv skulle vilja att rösterna från hennes stora videoverk Twelve dånar varhelst i lokalen man befinner sig.
   Det blir lite svårt att koncentrera sig när man tex går och tittar på Ilya och Emilia Kabakovs stora, stillsamma installation Det stora arkivet från 1993. 800 teckningar 45 bord och 45 stolar i 45 bås som för tankarna både till något sorts pedantiskt skolrum - och till förhörslokaler. Lapparna på väggarna, de flesta på ryska, några på engelska, på dem finns olika meningslösa uppgifter. Byråkratin som meningslös förtryckarapparat. Blotta storleken av verket är labyrintiskt skrämmande.

Jag gillar själva tilltaget att göra den här utställningen, att ett av Wiens stora moderna museum gör en tematisk samling inför det år som påverkade, inte minst Österrike, så mycket. Men det är ett problem att det saknas stora verk skapade för just det här tillfället.

Det börjar pedagogiskt nere i foajén, pedagogiskt och lite småtråkigt med obligatoriska skärmar som tar en genom järnridåns historia fram till det ögonblick muren faller. Men OK, det väcker ändå mitt intresse inför vad som komma skall.
   Uppe i utställningslokalerna spänner Kunsthalle musklerna genom att visa vilka konststjärnors verk man lyckats låna in: Kruger, Kabakov, Marina Abramovic, Sophi Calle, Mauricio Cattelan, det blir en sorts vem är vem i den samtida, kringresande konstvärlden när man läser de 35 namnen.

Hur mycket detta är konst om händelserna eller följderna av 1989 är väl mer oklart. Visst är detta övervägande samtidskommenterande eller politiska konstverk, många gjorda av konstnärer med personliga erfarenheter från 1989, som Marina Abramovic video med en Serbisk barnkör som sjunger om FN:s förträfflighet som fredsskapande instans dirigerade av konstnären själv helt klädd i svart med ett människoskelett fäst på ryggen - alltså vänt mot åskåaren. Så blir det döden som dirigerar FN:s stadgar.

En provocerande politisk nöt att knäcka särskilt när den gjorts av en Serbienfödd konstnär. Så visst, 1989-utställningen på Wiens konsthall bjuder på en mängd bra konstverk, sammantaget säger den en hel del om sakernas mer bedrövliga tillstånd, och lika mycket om den politiska konsten under de senaste decennierna men kanske en aning mindre om våra liv i relation till just östblockets kollaps och murens fall.

Gunnar Bolin
gunnar.bolin@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".