1 av 3
Ingela Olsson och Anna Ulrika Ericsson Foto: Tony Nutley
2 av 3
Philip Zandén, Ingela Olsson och Rolf Lassgård
3 av 3
Johan Widerberg
Film

Så olika, eller Dansar med sälar

Efter många år som firad Leading lady, inte minst i makens Colin Nutleys filmer, så regidebuterade Helena Bergström 2007 med Se upp för dårarna. Tillsammans med Tove Alsterdal har Bergström nu skrivit manus till sin andra film, som fått titeln Så olika.

Så vilka är det som är "så olika"? Jo, dels två systrar spelade av Ingela Olsson och Anna Ulrika Ericsson. Ett politiskt djur och ett partyanimal. Olssons Lotta är ensamstående mamma och nytillträtt socialdemokratiskt finansborgarråd i Stockholm. Och Ericssons Sanna är TV-producent, med uppdrag att försöka engagera Skansens djur i Allsången. Hon är dessutom halvt om halvt engagerad i sin programledare, men han är också är upptagen på annat håll.
   Så Sanna får upp ögonen för en tystlåtne djurskötaren Kristian, en man som dansar med både sälar och lemurer, men som är lite oklar i sin sexuella läggning, så de är också olika.
Och sosse-Lottas dotter börjar hänga ute om nätterna med sonen till det borgerliga före detta finansborgarrådet som själv inte verkar främmande för samarbete över blockgränserna. Ja, ni fattar: Romeo och Julia-konstellationerna är många.

Inledningsvis följer filmen Kristina Axén Olin-temat - alltså ensamheten och utsattheten i den politiska toppen. Stockholms Stadshus rätt maffiga miljöer gör sig bra på bild, Ingela Olsson gör sig bra bakom skrivbordet, den tjocka hunden är rolig under skrivbordet och jag gillar idén med att göra en film där Rolf Lassgård är gatu- och fastighetsborgarråd.
Den här politiska intrigen har en lätt allvarsam ton som är lovande, men löftet kommer inte att infrias. För kärleken kommer till staden, Lotta lämnar skrivbordet för sommarängen och innan det är slut kommer Lassgård att ha dansat, och Richard Wolff ha sjungit.

Helena Bergström satsar på både udda och jämt, och på svart och rött samtidigt, och Så olika expanderar på alla ledder och är till sist bred som bergssida, med allsång och djur och Seglora kyrka. Och med undantag för Anna Ulrika Eriksson som med sin tajming hittar ögonblick av flippersnabbt komedispel, så rör det sig allt trögare, för det tar sådan tid att raka in alla spelmarkerna.
   Och som må bra-film hade den definitivt mått bättre utan den enorma omfamning som då krävs för få ihop alltihop, och allesammans. För den kramen känns ärligt talat rätt kvävande.

Måns Hirschfeldt, SR Kulturnytt
mans.hirschfeldt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".