Hm, havskräftor?
film

Chéri komedi på gräns till parodi

Den brittiska regissören Stephen Frears filmar ofta triangeldramer. I hyllade The Queen var drottning Elizabeth, Tony Blair och det brittiska folket dramats aktörer, i Farligt Begär intrigerade Glenn Close och John Malkovich mot Michelle Pfeiffer. Och nu är det dags för ännu en triangel, i Frears nya film Chéri, baserad på den franska författaren Sidonie-Gabrielle Colettes roman från 1920, slits en man mellan sin unga fru och sin dubbelt så gamla älskarinna.

När en sitcom inte fungerar, har ni tänkt på vad som händer med skådespelarna då? De börjar spela för studiopubliken, istället för tv-tittarna. Gesterna blir yvigare, mimiken tänjs, det blir fars hela dan - samtidigt som det görs med en axelryckning.
   För ingen bryr sig ju längre.

Precis samma sorts nonchalant lättsinniga spelstil finns i Stephen Frears film Chéri. Och det kan kanske låta riktigt, en spetsfundig historia om kurtisaner i förra sekelskiftets Paris borde väl göras just obesvärat, lätt och ledigt. Men Chéri är genremedveten intill parodins gräns.

Michelle Pfeiffer och Kathy Bates är åldrade lyxprostituerade och beter sig ungefär som att de är med i en sketch på Oscarsgalan. Slarvar med både timingen och den brittiska accenten. Och den muntra berättarrösten talar om en helt annan film än den vi ser, det berättas om glödande passion men havskräftorna som äts i sängen skalas med stor försiktighet.
   Och allteftersom förvecklingarna rullar vidare står det klart vilken genre Stephen Frears egentligen är inne och nosar på. Chéri är en fransk-brittisk-tysk samproduktion. Om kärlek under la belle epoque. Med malplacerade skådespelare. Han har gjort en europudding!
   Vem hade trott det?

Clara Törnvall, SR Kulturnytt
clara.tornvall@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".