Foto: Cato Lein
LYRIK

Aase Berg sammanfattar sitt 2000-tal

Förutom att skriva hyllade diktsamlingar, som mammatrilogin Forsla fett, Uppland och Loss, är Aase Berg litteraturkritiker i bland annat Expressen. Nu har hon samlat ihop texter, essäer och recensioner från det gångna decenniet i en bok som fått titeln Uggla.

Här kommer Aase Berg-uvarna, tally-ho. Ugglorna demonstrerar, ugglorna har fått nog. Först håller någon ett företal och ska förklara sig och försvara hela projektet. Typ: vad ger mig rätten att skriva en bok, jo, ditten och datten. Det är pinsamt, det anstår inte en superetablerad poet och kritiker att fjanta sig sådär. Sen drar demonstrationståget igång, och allt blir bättre. Ugglorna har plakat om lyckan och samhället och poesin, det står "Bevara oss från leendet" och "Uppvärdera långtråkigheten", det är kritik, essäer, krönikor.
    Men är ugglan rätt totem för boken? Vet inte. Ugglan är uråldrig, Aase Berg är ett nutidsdjur. Ugglan symboliserar eremitliv och senilitet och uppslagsverk, Aase Bergs texter är sociala som bara den. De pratar aldrig för sig själva, alltid till någon, alltid på det där hörni-jag-har-lite-att-säga-om-det-här-sättet. Somliga av dem vill vara outsiders, men de retar sig så på omvärlden att de ändå inte kan lämna den ifred.
    Och jag i min tur retar ofta mig på dem. Ibland låter Berg så vulgärpsykoanalytisk. Typ: krig orsakas av kastrationsångest. Eller populärpsykiatrisk, som när hon refererar till kreti och pleti som autister eller psykopater. Och ibland använder hon ordagrant samma svulstiga och självgoda fraser som Björn Ranelid - det är när hon pratar om barn. Man vill bara bjäbba emot då, hårt.
    Men hon är en sjujävla litteraturkritiker, en av de bästa vi har. Det är som om hennes själslivsteorier och samhällsskepsis måste ta vägen genom litteraturkritiken för att bli sakliga, påtagliga. Hon kan inte kan förklara mänskorna och världen utan att ta hjälp av böckerna - och, vad som är lika viktigt, inte böckerna utan världen och mänskorna. Med temperament och tempo följer hon samtidens temperaturförändringar. Dessutom tror hon att poesin kan hota monstret hon kallar den patriarkala marknadsekonomins manipulering av människans existentiella grundvalar. Det tror inte jag, men jag älskar att hon gör det.
    Och hur puckat jag än tycker att somligt är, hur mycket rök det än stiger ur mina öron under läsningen, har jag svårt att värja mig mot det övergripande intrycket av genuin vettighet. Kallar jag henne en sjujävla moralist är det en komplimang. Om världen kan räddas, behövs det fler vettiga, roliga, avslappnade aggromoralister.

Martina Lowden

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".