Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
litteratur

Minnen av murens fall

Publicerat måndag 9 november 2009 kl 07.48

Vad gjorde de tyska författarna den där natten för 20 år sen, då Berlinmuren gav vika och kalla kriget tog slut? I antologin Natten då muren föll berättar 25 tyska författare om vad de gjorde den 9 november 1989.

Natten då muren föll var de alla någon annanstans, några sov över, någon älskade med en sjungande stålverksarbetare på stranden i Havanna, de i väst brydde sig inte, de i öst kunde inte lämna barnen, för man visste inte om man någonsin skulle kunna komma tillbaka. 
   "Jag sökte efter något som jag hade på känn att jag inte skulle finna i väst heller", skriver Annette Gröschner. Att öppna muren som en sista hämndeakt, av dem vars makt för länge sedan tvinat bort. "De släppte bara taget." Hon reflekterar: det såg lika tröstlöst ut på andra sidan, inget att slita upp barnet för. "Jag trängdes baklänges mot väst, jag ville tillbaka till öst, hopen stod där i vägen som en levande mur."

De som skriver är många födda på sextio och sjuttiotalet, i skarven mellan två system. Natten då muren föll var de alla någon annanstans, av boken kan man utläsa att det inte var författarna. Det är inte dem som beger sig över, de föraktar blixtpilgrimerna, de åker senare.
   Några västtyska författare hasar in i DDR i sista stund innan det upphör och konstaterar: brunkol, gulaktig gatubelysning, Volkssolidaritätbutik, Trabanter, för sent!

Kommentarer ur boken at lägga på minnet är: eftersom världen roterar kom väst förbi! Jag minns inte! Vad angår det oss! Såg ni inte att Gorbatjovs födelsemärke såg ut som DDR? Den 9:e november framstår som bemärkelsedagen för den kollektiva glömskan. Vad ska nu en författare av träd-och buskdikter ta sig till? Nu kan vi trycka allt, censuren är avskaffad och vad har du i lådan?

Det finns en uppriktighet, kanske ett koketterande med glömskan, med det relativa ointresset, en frågar sig, inget återstår av mina minnen från den natten, är jag lika blockerad som DDR? Det var ändå samma natt som mänskligheten för första gången kunde se sig själva agera i realtid på teven. Men de som triumferade var inte de som hade kämpat mot systemet, för de hängde inte på muren, de organiserade oppositionskonferenser.

Humorn är bråddjup, var DDR inte världens största författarförbund, där alla medborgare skrev rapporter, Stasiakter.
   Emine Segvi Özdamar var på besök i Östberlin med en turkisk snygg vän och märkte inte att muren föll, men när de kom tillbaka till väst var papperskorgarna fulla med bananskal. Och så har vi alla dessa manliga författare som inte längre minns, men som redan skrivit romaner om saken som de refererar ur, bara murhackspettarna var ändå där, jag var i München, specialist på historisk distans och indirekt delaktighet. Vem var där, inte jag!

På morgonen den 10:e november sa pappa: Idag får man räkna med ett bortfall på några timmar. Som om ingen ändå trodde att muren var borta för gott, på söndag är den tillbaka. Men som det konstateras i slutet av Natten då muren föll: Något sådant här inträffar vart 12:e år enligt den kinesiska kalendern: 1989, 2001, och jag räknar på fingrarna, nästa gång blir 2013.

Katarina Wikars, SR Kulturnytt
katarina.wikars@sr.se

MER MURENTEMA I KULTURNYTT:


Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".