B-ordet

Till att börja med inser jag att jag är lite kluven till uttrycket i rubriken. Orkar inte borra alltför djupt i detta men inser att det kommer från amerikanskans "the F-word", att det en gång var lite coolt att försvenska det. Jag blev till exempel, i P4-programmet Mannheimer och Tengby, tillsagd att inte anväda K-ordet, i detta fall Knödel. Alltså en högst privat åthutning eftersom ordet Knödel faktiskt är väldigt kul att säga, det besitter nån sorts svårfångad onomatopoetisk kvalitet, speciellt om man drar lite på ö-et. En annan kompis hotade med att han skulle sluta betala licensen om han hörde mig säga Kn**del en gång till.


Rubriken i detta fall är inte riktad enbart mot mig utan även mot Alf Svensson. B-ordet är förstås Berlin. Stackars Alf skall tala om - jo - murens fall på ett möte den 17:e, såg jag i tidningen i dag. 
Någon trött på Berlin? Upp med en hand! Själv kom jag hem i går och är inte ett dugg trött på stan men inser, när jag bläddrar igenom senaste veckans tidningshögar, att mänskligheten utsatts för en viss överdos av Berlinkärlek. Med ca tre timmars obrutet babbel om samma sak i måndagens P1 är jag helt klart medskyldig. (Kolla Muren som föll - hemsidan som ni hittar via SR:s etta).
Min äldste son som bodde i Berlin i ett och ett halvt år och kom hem för snart ett år sedan tycker att det senaste året blivit smått bisarrt i all sin Berlinkärlek. Men ändå: Varför ska en ung svensk bo i Härnösand, Årjäng eller på Södermalm när man bara kan åka till Berlin, bo större, finare och billigare och i allmänhet rätt lätt hitta något slags kneg? Nej - det finns inget att skylla på men det kan inte heller pågå i evighet, så - stick.
Staden lever som bäst för att den inte stelnat än efter murens fall, alla tomma ytor och bostäder gör att det pågår en ständig rörelse, det finns inget Camden, inget Williamsburg, inget vad-det-nu-heter i Paris eller Bombay, varje halvår presenterar sig nya stadsdelar som är - die scheisse- för att fortsätta att sno anglofila uttryck.
Till sist: en dag ska jag samla mig till en mer genomtänkt litania vad gäller utlandssvenskjournalistens favvognäll, här en kortis:
Efter att ha levt med tysk press, radio och TV i en vecka är det i det direkt pinsamt att jämföra med de glättiga, glesa svenska morgontidningarna. Jo, det finns ca tio gånger fler tyska läsare än svenska. Men det kan inte bara handla om det. Här har vi snart ängslat sönder våra tidningar (och för att sparka på kollegor - publicservice-TV) i upplagekampens namn. Inget får ta tid, inga texter eller program erbjuder fibrer, här satsas det bara på Kalaspuffar.
Skillnaden är långt mer monumental än de tiofaldigt flera läsarna eller tittarna kan motivera.
I tysk TV har man under decennier insett att en och en halvtimmes pratprogram om politik eller kultur på bästa sändningstid också kan bli bästa underhållning. Så drillar man politiker och makthavare till en högklassig retorisk förmåga. Tyska pratshower är intelligtenta, underhållande och ofta småelaka, och viktigast: aldrig avbrutna av lättsamma inslag för att man är rädd att tittarna ska sträcka sig efter fjärrkontrollen. 
Dessvärre kan jag också meddela att knödel är gott. Aj - sluta slåss... 
Gunnar Bolin

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".